Sep 26 2014

Dagen idag

Published by sanne under Hus och renovering,Jobb and tagged: ,

Det byggs tak på sunkuthuset. Muras, borras i sten (!) och byggs bjälklag.

Och medan svärföräldrarna och mannen sliter därute sitter jag och distansarbetar, med alldeles för många trådar, alldeles för många mejl och alldeles för lite möjlighet att rensa och göra en sak i taget. Och ungarna har skollov och ägnar dagen åt att vara uttråkade och sura mot varandra. Vilket minimerar möjligheten att ens hålla en tråd i huvudet och formulera sig.

Så nu har jag ont i kroppen. Så där som man får när man sitter och biter ihop och försöker fokusera fast det inte går. Spänner sig i hela kroppen och skiter i allt vad mikropauser och megapauser heter.

No responses yet

Sep 23 2014

Långsamt på väg uppåt?

Published by sanne under Jag and tagged:

Förkylningen släpper sitt grepp. Eller, egentligen är det knappt jag känner mig förkyld längre. Bara så oändligt kraftlös. Fast den kraftlöshet började nog egentligen infinna sig redan innan förkylningen bröt ut – eller minns jag fel?

För det känns som att de senaste veckorna egentligen har bestått av en känsla av att vada runt i olika typer och nivåer av hopplöshet. Eftersatt trädgård, eftersatt städning och disk. Alldeles för många röster på SD i valet. Alldeles för få klimatröster. Alldeles för lite klimathopp. Och alldeles för lite egen inspiration och kraft. Utöver det en allmän röra i huvudet, slitn mellan alldeles för många tåtar och trådar och val, om vad som ska prioriteras, både vad gäller jobb och privat.

Ingen glöd och ingen riktning.

Och det är nog helt enkelt så att jag behöver vänta in lite, låta något inom mig hämta sig och komma ifatt, innan jag kan komma igång igen. Innan jag kan känna mig tillbaka efter förkylningen. Innan jag på allvar faktiskt kan orka göra skillnad igen, eller göra alls.

Jag har nästan inte ens dåligt samvete över det. För jag vet att utöver mig själv så har både jobb och familj att vinna på att jag prioriterar så. Istället för att köra sönder mig.

Så jag har återhämtat mig med hjälp av böcker och filmer. Ja. Harry Potter. Och det hjälper att få distansera sig. Jag behöver egentligen göra det oftare.

Men det gör det samtidigt svårare att återvända till den riktiga verkligheten.

No responses yet

Sep 22 2014

Tystnad

Published by sanne under Inget särskilt and tagged:

Ja, jag vet. Det är ganska tyst här för närvarande. Men det är som att jag inte riktigt orkat på sistone. För många trådar. För mycket gegga i hjärnan. För lite drivkraft framåt. Både i verkligheten och i tankarna.

Ovanpå det blev jag förkyld. Fast det var nog bra i sig. Ett utmärkt sätt att faktiskt tillåta sig att skita i tråkiga måsten och borden och försöka återhämta sig.

No responses yet

Sep 15 2014

Harry Potter, halvblodsprinsen och verkligheten

Jag läser Harry Potter. Ja, egentligen för barnen – tvåan för sexåringen, sexan för tioåringen. Fast lika mycket för mig själv. Speciellt efter den dystra gårdagen. När tioåringn somnat läser jag i förväg.

Det är på något vis skönt att läsa om mörkret, i det mörker som nu råder. Lättare att hantera det i Rowlings parallellvärld. Ibland ser man sin egen värld tydligare genom fantasivärldens omskrivningar, där rasismen handlar om trollkarlsblod och där märkliga stormar med uppslitna träd inte beror på klimatförändringar utan dödsätare. Tydligare, men också hanterbarare. Det blir ett sätt att kunna distansera sig. På gott och på ont.

Den riktiga världen är så luddig och ogreppbar i sin ondska.

Så jag läser i förväg. Fast inte så långt. Dels vet jag ju att jag ändå kommer att få läsa om det igen väldigt snart. Dels har jag insett att jag läser noggrannare när jag högläser. Får med alla detaljer på ett helt annat sätt, när jag måste säga varje ord högt och inte kan snabbskumma passager på vägen till med avgörande händelser. Visst det går långsammare – men det är det nog faktiskt värt.

No responses yet

Sep 15 2014

Regeringsbildning och att ge något högsta prioritet

Published by sanne under Miljö,Reflektioner och tankar and tagged: ,

Det har varit val. Det ska bildas regering. Och ingetdera klassiska ”blocket” har majoritet i riksdagen, men det ena ”blocket” är något större än det andra.

Om man ställer upp i ett riksdagsval, så säger man ”jag kan tänka mig att styra det här landet om jag blir framröstad”. Det anser jag också innebär vissa skyldigheter.

Löfven, partiledare för det största partiet och det större blocket, sträckte igår ut handen till alla ”demokratiska” partier som kommit in i riksdagen, för en regeringsbildning som inte skulle involvera SD.

FP och C svarade ungefär ”nä, men vi hör minsann till alliansen, så vi tänker minsann inte samarbeta med någon annan”. Det lät som att de hellre ville fälla en regering än sitta med i den, om inte regeringen bestod just av alliansen.

Det är inte att ta ansvar. Det är barnsligt och fjantigt.

Och att fälla regeringsförsök nu, riskerar bara att stärka SD ytterligare. Det kan innebära nyval, och det skulle riskera att ge ännu fler röster åt SD.

I det här läget, med så många missnöjesröstare på ett parti med en sådan bakgrund, så behöver vi en stark samling från övriga partier. En samlingsregering med alla partier utom SD vore bättre än nyval.

För övrigt så svarade S, V, MP, C och FP under 2013 ”Ja” på Föräldravrålets fråga ”Kommer ni (ditt parti) att göra klimatet till högsta prioritet?”. Dessa fem partier får enligt preliminär rösträkning 199 av 349 platser i riksdagen – det är en stabil majoritet. Om de verkligen menade allvar med sina svar till Föräldravrålet så är det enda rimliga nu att gå ihop och bilda gemensam regering, för att hantera denna fråga. För att ge något högsta prioritet innebär faktiskt att lägga en del annat åt sidan och göra sitt allra bästa för att åstadkomma mesta möjliga.

 

Tidigare tankar om samlingsregering för klimatet.

No responses yet

Sep 15 2014

Tankar 15 september 2014

Published by sanne under Miljö,Reflektioner och tankar,Samhälle and tagged: ,

Vi har så mycket som behöver göras. Vi behöver bygga ett samhälle som inte släpper ut växthusgaser, som inte förbrukar jordens resurser, som inte förgiftar allas vår framtid. Och vi behöver bygga ett robust samhälle som klarat de klimatförändringar som kommer. Vi har oerhört mycket konkret arbete som behöver göras.

Men istället får vi lägga energin på annat. På att övertyga om varför detta alls är viktigt. Och på att hantera effekterna av att en del människor inte alls vill se, utan istället gömmer sig bakom enkla förklaringar och lösningar.

Det känns tungt.
På det personliga planet ger det en ständig frustration och förvirring. För det jag egentligen tycker jag borde ägna mig åt, i min privata sfär, är sånt som hur jag ska kunna ta tillvara regnvatten och spara till torrperioder, att bygga upp en bra odlingsföljd och -rutin i trädgården, och att säkra mitt hus mot väder och vind. Och att hitta rutiner för att cykla i vardagen. Och på samhällsnivå i någon mån motsvarande saker fast i större skala.

Istället får man harva på med att igen och igen tjata om varför det här behövs, att det här behövs, att vi måste komma till skott, att det här är på riktigt.

Det sägs att jobben är en av de viktigaste frågorna i politiken. Att vi måste skapa jobb. Att bristen på jobb får en massa människor att rösta på SD. Och jag har så svårt att fatta det. Det finns oändliga mängder med jobb som behöver göras. Järnväg som behöver byggas och renoveras. Dagvattensystem som behöver klimatanpassas. Och så vidare. Idag har jag stått på en blåsig strand och diskuterat problemet med plastskräp i hav och på stränder, och även om det bara är frågan om att hantera symptomen, så behöver skräpet samlas in för att inte problemen i havet ska byggas på – och det är ett oändligt jobb. Det finns jobb. Men någon måste betala dem som gör jobbet – och vi behöver uppvärdera det, så att det verkligen ses som riktiga jobb att vara stolt. Nu ses det både som terapisysselsättning. Ja, och som en utgift. Det är sånt där som får bekostas av snålt tilltagna miljöpengar som ändå aldrig räcker till ens en bråkdel av det som behöver göras. Och utgifter ses som något man kan dra ner på.

Tänk om vi kunde vända tankesätten… Tänk om arbetsmarknadsinsatspengar kunde gå till de meningsfulla viktiga saker som behöver göras för att vi ska bygga en hållbar framtid.

No responses yet

Sep 14 2014

Klimatrösta

Published by sanne under Miljö,Samhälle and tagged: , , ,

Det är nu det gäller
De närmsta fem åren är avgörande för om vi ska hinna vända utsläppskurvorna i tid och få till de överenskommelser som behövs.
Vem litar du på tar tag i klimatfrågan? Vem vill du skicka som ansvarig minister från Sverige till kommande klimattoppmöten? Vem känner du förtroende att lämna över framtiden till?
Vem kan du rösta på och sedan känna om tio eller tjugo eller trettio år att det var ett bra val, när du ser hur världen omkring dig förändrats?


www.klimatfallan.se

Rösta som om det gällde ditt liv.

No responses yet

Sep 12 2014

Varför ska jag vilja skicka just en skånsk kandidat till riksdagen?

Published by sanne under Samhälle and tagged:

Jag stör mig allt mer på systemet med valkretsar, faktiskt.
För som det är nu, så kan jag, som bor i södra Skåne, bara rösta på riksdagskandidater som finns på listor för valkretsen södra Skåne.

Ja, jag vet. Grundtanken är att vi ska skicka riksdagskandidater som ska representera vår del av landet. Men alltså, det är ju liksom rätt länge sedan det var ett relevant perspektiv.

För min del är det precis lika sannolikt att den person som jag tycker representerar mig, och mina åsikter och ståndpunkter, bor i Stockholm, Jönköping, Göteborg eller Kiruna. Ja, eller Skåne – men kanske lika gärna norra Skåne :-)

Jag tycker det är ett föråldrat och irrelevant system. Och extra tydligt blir det ju när vi ganska nyligen röstat till EU-parlamentet, där det är möjligt att kryssa vilken kandidat som helst som finns med på ett svenskt partis lista  – för det finns bara en valkrets: Sverige.

No responses yet

Sep 10 2014

Tåg och bygga framtiden

Published by sanne under Miljö,Reflektioner och tankar

I helgen firade Södra stambanan 150-årsjubileum. Som en del av firandet körde ett jubileumståg, med ett hundra år gammalt ånglok, från Malmö till Stockholm – och resan tog som i gamla tider två dagar.

Ett ånglok. Det vill säga ett lok som drevs på kol. Kol, som numera är att betrakta som ett av de sämsta bränslena, miljömässigt.

Jag funderade en del på det. Bortsett från den charmiga biten med gamla ånglok, så tar det ju liksom nånstans emot när man tänker på det.

Men samtidigt: Ångloken har varit med och ”byggt upp” järnvägen. Hade vi inte haft dessa koleldade lok, så hade vi förmodligen aldrig fått den utbyggnad av järnvägen som sedan i förlängningen lett till att vi numera kör eldrivna tåg kors och tvärs i landet.

Ibland måste man få lov att börja någonstans. Även om lösningen inte är perfekt från början. Även om det behövs modfieringar efterhand. För annars kommer ju inget alls att hända. Man kan inte åstadkomma det perfekta direkt. Då hade vi suttit kvar utan eld och hjul.

Det tänker jag på när jag gång på gång hör kritiken mot att Region Skåne skaffat ett par väldigt dyra vätgasbilar, fast att det knappt finns tankmöjligheter för dem än. Nånstans måste man börja. Hur ska man annars kunna komma framåt?

No responses yet

Sep 10 2014

HP 1, 5, 2 och 6

Published by sanne under Föräldraskap and tagged: ,

Det är mycket Harry Potter för tillfället…

Vi har sedan tidigare läst de första fyra böckerna för tioåringen (fast när han inte var tio år, då…). Jag tror att jag läst två av böckerna och min man två av dem. Men seda fick det vara lite paus innan vi fortsatte. För det är en sådan drastisk förändring i serien, från ganska lättsam och småkul läsning till mycket mörkare och mer komplicerad och vi tyckte helt enkelt att han behövde bli lite äldre först. Men för ett tag sedan började jag läsa femte boken (Harry Potter och Fenixorden) för honom.

Fast det drog ut på tiden ganska länge i läsningen. Många saker som kom emellan som gjorde att det blev många kvällar utan läsning. Långa kapitel. Tjock bok. Sexåringen började tröttna på att jag läste för storebror varje kväll och att han fick nöja sig med pappa ;-) Så jag lovade att jag skulle börja läsa första Harry Potter-boken för honom när jag var klar med femman för tioåringen.

Sedan blev det av olika skäl så att jag började med ettan för sexåringen innan jag var klar med femman för tioåringen… Och alltså har jag under ett par veckors tid parallelläst två Harry Potterböcker…

Det är lite speciellt att läsa Harry Potter för sexåringen. Egentligen är han för liten – det är för komplicerat, både vad gäller språk och handling. Å andra sidan kan ha redan handlingen – på ett övergripande plan – eftersom han spelat storebrors lego-Harry Potter-spel på Playstation. Och det är spelet som hans hela uppfattning av Harry Potter grundar sig på. Därmed kändes det på ett sätt extra angeläget att faktiskt introducera ”den riktiga” Harry Potter-världen för honom :-)

Vad gäller Harry Potter 5, så insåg jag under läsningen för tioåringen att det förmodligen var första gången jag läste den på svenska. Flera av de senare böckerna har jag och min man läst på engelska så fort de kommit ut, typ – för vem ids gå och vänta ett år eller så på en översättning när man vill veta hur det går? Men samtidigt så är min engelska inte å fantastiskt bra. Bra nog för att förstå handlingen, ja, men inte för att få med alla nyanser och detaljer. Speciellt inte när det samtidigt är ruskigt spännande och man har bråttom att läsa – då blir det liksom att mycket mest blir skummat. Därför har det känts som att jag nu läst många saker i femman för första gången.

I förra veckan lästes båda böckerna ut. I helgen blev det därför filmtajm – för vi har alla åtta filmerna som box. Jag och min man har förstås sett alla filmerna när vi köpte boxen, men åtminstone för min del var det då länge sedan jag hade läst böckerna. Jag har alltså aldrig sett filmerna så nära inpå efter att ha läst böckerna.

Första filmen var väl okej. Visst, mycket som skulle klämmas in på ”kort” tid, så en hel del hoppades ju över och komprimerades. Men ändå, helt okej.

Femman-filmen däremot var faktiskt riktigt usel. Efter att nyss ha läst boken, med enorma mängder detaljer, men också med spänning och intrig och djup, så kändes filmen riktigt pinsam. Det kändes mest som att man tagit slumpmässiga delar av boken och kastat in huller om buller. Ordningen stämde inte. Saker hände på helt andra sätt. Bärande händelser gjordes av andra personer och på andra sätt än i boken. Och allting gick så hysteriskt snabbt, så det fanns liksom aldrig någon chans att bygga upp någon vettig känsla, utan det kändes egentligen mest som ett märkligt maratonlopp, där man skulle hinna springa igenom och få med tillräckligt mycket av historien. En fruktansvärd besvikelse, faktiskt.

Den här veckan har jag börjat läsa tvåan och sexan för dem. Jag känner att det här kommer att bli ännu mer förvirrande som parallelläsning…

Och tvåan är, som sagt var, en barnbok. En okej bok, men ändå, något jag läser som förälder, för mitt barn.

Sexan däremot… den griper tag i mig. Även denna är det första gången på svenska. Och jag ser det som riktigt besvärligt att högläsa den. För det innebär att jag ju inte kan fortsätta läsa när jag vill. Inte kan gå upp i och ägna varje stund åt. Utan jag måste vänta tills jag kan läsa nästa kapitel nästa kväll.

Fast jag fuskar lite och bläddrar framåt. Och fastnar i Hary Potter-wikis på nätet och sånt…

No responses yet

Next »