Dec 20 2014

Nån sorts recension av hela Berättelsen om Blodet

Published by sanne under Genus och normer and tagged: ,

Det senaste jag skrev var en recension av boken Ondvinter. Och… det är ju inte riktigt så att jag suttit och läst hela tiden sedan dess – jag läste ut sista boken för snart en vecka sedan – men ja, ganska mycket av min tid har det upptagit :-) Första boken läste jag alltså ut på två dagar. Boken efter (Eldbärare) på två eller om det möjligen var tre dagar. Sedan var jag tvungen att lugna ner mig lite, för det finns ju annat att hinna med än att läsa också. Och det där är förstås ett av de tunga skälen till att jag generellt sett läser ganska lite: antingen tycker jag en bok är så bra att jag inte på några som helst villkor kan släppa den, eller så tycker jag den är ointressant. Det där med att bara läsa en halvtimmer på tåget varje dag, det funkar liksom inte för mig. Men trots att jag faktiskt saktade ner en aning, och trots att böckerna ökade i tjocklek för var bok, så läste jag ut bok fyra mindre än två veckor efter att jag köpt den första.

Så vad tyckte jag, då?

På ett sätt tycker jag fortfarande att ettan är bäst. Fast samtidigt inte. Kanske är det snarast så att jag, precis som Sunia och Wulf, längtar tillbaka till det mindre komplexa – den där känslan av att man aldrig njöt tillräckligt av den enkla tillvaron när man levde i den.

Som sagt var, jag sträckläste även Eldbärare. Och ärligt talat läste jag ganska intensivt även i Förbundsbryterskan. Fast där hände inte lika mycket, i termer av vanliga riktiga händelser, vilket gjorde att det inte fanns riktigt samma driv och tvång att läsa vidare för att få veta vad som skulle hända i nästa stund.

Fyran, Frostskymning, var svår. Lite för stor och komplex. Lite för många saker som hände. Lite för många byten mellan berättare. Lite för många saker som snodde in sig i varandra tills mitt huvud inte riktigt hängde med längre.
Fast det blev säkert i praktiken värre av att jag hade bråttom. Det blir ju så, när det är spännande och vill få ihop alla trådar och få reda på hur det går att man inte riktigt klarar av att ta sig tiden att läsa allting lugnt och stilla och ta till sig allt längs vägen.
Och samtidigt är Frostskymning den enda av böckerna där jag faktiskt märkte av det här fenomenet med att det ibland blir lite… småtråkigt, eller så där så att man håller på att tappa läsdrivet, och därför bläddrar framåt för att få syn på något som lockar till fortsatt läsning.

Och så tog sista boken slut. Och det tog väl inte ett dygn förrän jag kände sådan där enorm saknad. Saknad efter figurerna och historien och världen. Så där så man börjar googla namn och ord på måfå för att hitta… något. Längtar efter att läsa om böckerna – men det kan man väl inte göra igen så nära inpå? Grämer sig över att ha läst så snabbt.

Och andra gången man läser är ju aldrig som första :-/

Så vad är det jag gillar, då?

Jag gillar det gränsöverskridande greppet. Sunia och Wulf, ibland en enhet, ibland inte. Oviljan att följa det som stakats ut för en utifrån kön. Deras utveckling, och att få lära känna dem allteftersom de gör det själva.

Jag gillar språket, beskrivningarna, naturen, hur väsen blir konkreta, hur tallmo och lingon och kajor blir centrala.

Jag gillar att det faktiskt banne mig aldrig är förutsägbart. Oväntade vändningar, igen och igen. Och jag gillar många av personbeskrivningarna även när jag inte gillar personerna.

Däremot tycker jag att det blir för kompext och invecklat i sista boken. Det där som liksom ska vara svaren snor egentligen in sig i sig självt och blir för snurrigt.

Och jag gillar inte slutet. Efter att ha sett dem utvecklas till personer med så mycket inneboende kraft hade jag velat att de fick chans att få… tja, nånting. Både för sin egen och för min skull.

 

Jag saknar Sunia och Wulf nu när böckerna är slut. Väldigt mycket.

Ondvinter
Eldbärare
Förbundsbryterskan
Frostskymning

No responses yet

Dec 04 2014

Recension: Ondvinter

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: ,

Jag fick några minuter över på Malmö C igår. Av en händelse gick jag in på Pocketshop – det brukar jag aldrig göra. Än mindre brukar jag på allvar faktiskt titta på slumpmässiga böcker som står där i en hylla. Men det gjorde jag. Och hittade flera böcker som hörde ihop, och som på något vis verkade intressanta.

Så jag kom därifrån med den första i en serie på fyra. Den är färdigläst nu, och frågan härefter är egentligen om jag kan vänta tills jag kommer till biblioteket, eller om jag ska falla för frestelsen att köpa nästa bok i serien imorgon på stationen…

Boken heter Ondvinter och är skriven av Anders Björkelid.

Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld…

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.

Boken räknas väl som en ungdomsbok, och det är sånt som brukar passa mig bäst – av någon anledning jag inte riktigt har grepp om brukar de böckerna passa mig bättre än de som ”är avsedda” för vuxna. Och ja, det är ju någon sorts fantasy. Jag hör inte till dem som plöjer stora mängder fantasy (det har ju producerats sådana enorma mängder sådant på senare år?). Så jag har väl svårt att relatera till hur pass mycket eller lite den skiljer sig från annan ”modern” fantasy.

Jag tilltalades i alla fall av den här världen. Av dess natursbeskrivningar och verklighetskänsla. Känslan av att författaren beskrev ett landskap som både liknade och inte liknade vår verklighet här i Sverige. Och snöstormar har alltid en fängslande effekt på mig. Jag gillade språk och ordval.

Det som fascinerade mig allra mest i början var dock den märkliga känslan det gav att berättaren var ett vi. Det gav märkliga växlingar, där vi:et beskrev båda delarna i viet i tredjeperson om varandra och samtidigt båda som förstaperson. Det var förvirrande och ovant, svårt att vänja sig vid – och samtidigt enormt nyttigt. Eftersom tvillingarna är av olika kön och både väldigt lika och väldigt olika, men gör samma saker och inte alls har egenskaper klassiskt könsfördelade, så gav detta berättargrepp ett mervärde.  Och allt eftersom berättelsen framskred så föll logiken i detta på plats. Svårt att helt och hållet förklara, speciellt om man inte ska avslöja för mycket :-)

Sammanfattningsvis: Rekommenderas :-)

One response so far

Dec 03 2014

Hur gör föräldrar i andra länder?

Published by sanne under Föräldraskap

Min sexåring oroar sig.

Han befinner sig i en fas där han börjat ta in den större omvärlden. Lyssnar på vad de pratar om på nyheterna på radion och sånt. Tänker och funderar.

Han hör om ebola. Han förstår att det är en mycket farlig sjukdom, och han oroar sig för att vi ska bli smittade och dö. Han har svårt att sova för att han tänker på ebola.

Vi förklarar. Förklarar att det är i länder långt långt borta som sjukdomen finns. Att han inte behöver oroa sig. Han tar till sig, kan somna igen. Men han är själv medveten om att själva ordet ebola triggar oro i honom, och ber oss stänga av radion så fort ämnet kommer på tal.

Han hör om den nya lungsjukdomen som dykt upp i Sverige, som drabbat flera barn. Han oroar sig. Vi förklarar att sjukdomen bara är ett allvarligt problem för dem som redan har sjukdomar och problem kopplade till andningen. Och att han själv är frisk och inte behöver oroa sig, och förmodligen bara skulle märka av det som en förkylning om han fick det.

Vi hamnar ibland i diskussioner om miljö och klimat. Även detta ämnen som kan generera oro. Och även där kan jag ärligt säga att problemen trots allt är mindre allvarliga här än på många andra ställen i världen. Det stigande havet har lång väg innan det når oss. Vi kommer inte att drabbas riktigt lika allvarligt, inte jämförelsevis.

Vi pratar om Sverigedemokrater och rasism och människor som blir sämre behandlade för att de ser annorlunda ut eller är annorlunda, och människor som behöver få komma hit, till vårt land, för att det är krig och andra hemskheter i de länder de kommer från. Och han tycker det är hemskt. Och han oroar sig för att någon ska vara dum mot någon av oss, för någon liten detalj som gör oss annorlunda – och jag kan lugna honom där också, för vi är inte annorlunda på ”fel” sätt.

Vi sitter i kyrkan på kulturskolans julkonsert, och han frågar om gubben som sitter uppsatt på ett kors. Och jag förklarar, så sakligt och enkelt jag kan, om att gubben hette Jesus och levde för tvåtusen ǻr sedan och att en del människor som tror på gud tror att Jesus var guds son, och att kyrkan är ett hus för dem som tror på gud, men att även andra är välkomna. Och han undrar varför gubben sitter på ett kors, och jag och hans pappa förklarar att han dödades för att det fanns människor som inte tyckte om de saker han sa, och att det fortfarande i många länder är så att man blir dödad om man säger och tycker fel saker, men att här behöver han inte oroa sig.

Jag kan mildra hans oro. Inte så att jag försöker skyla över och inte prata om problemen, för jag tycker att jag faktiskt pratar om alla de här ämnena på ett ärligt sätt, så ärligt det nu funkar med en kunnig och insatt sexåring, när man samtidigt försöker väga in att det skulle kuna finnas en ärvd tendens att oroa sig. Men det är ju faktiskt så: vi är priviligierade. Vi bor i ett tryggt land, med färre sjukdomar och bättre sjukvård, långt från krig och oroligheter, och vi är i grunden hyfsat friska, och vi har ett ”genomsvenskt” utseende. Och ja, jag vet att det inte är fullkomligt tryggt i Sverige heller, och att det beror mycket på vem man är och hur man ser ut och så vidare.

Och jag funderar på hur föräldrar gör i andra länder, där det finns krig och farliga sjukdomar och så vidare på ett helt annat sätt. För barnen där måste ju fråga om samma saker. Men vad svarar man som förälder när man inte kan säga något lugnande? Vad svarar man när man vill svara ärligt och ha en bra dialog med sina barn, men de enda svar man kan ge bara kommer att öka på ångesten och paniken?

No responses yet

Dec 01 2014

Årets julkalender ger julstämning i toner

Published by sanne under Föräldraskap,Miljö and tagged: ,

Vi har ju brukat ha paketkalender till barnen, och jag har tidigare år skrivit om min vånda kring detta kopplat till miljö och konsumtion och prylhets: sanne.wblogg.se/tag/kalender/

I år har vi landat i en annan variant av ”paketkalender”.

(Jag ska börja med att erkänna att sexåringen dock även fått en legokalender. För det blir trots allt märkligt obalanserat om han hela tiden ska lida för att han kom som nummer två, och storebror har garanterat hunnit få mer sådant än lillebror. Storebror får i år inte någon legokalender. Det tycker han är orättvist.)

I årets kalender består paketet varje dag av två hoprullade papper. Det ena pappret innehåller noter till en jul- eller luciasång – till tioåringen som läser noter och spelar blockflöjt. Det andra pappret innehåller text till (första versen av) samma sång – till sexåringen som nyss lärt sig läsa. Och så är tanken att vi varje dag eller kväll ska kunna spela och sjunga en julsång tillsammans hela familjen.

Tioåringen var måttligt glad över detta i morse. Det var helt uppenbart inte alls vad ha ville ha.

Men ikväll när vi musicerat tillsammans – flöjt, gitarr och sång – så har vi haft riktigt trevligt.

No responses yet

Nov 20 2014

Julklappsfixande

Published by sanne under Miljö and tagged: ,

Jag är igång och fixar med julklappar för fullt.

Nej, det är inte jättetidigt. Väntar man för länge är det mycket svårare att det blir oöverlagda och mindre bra val av julklapar. Ska man köpa begagnat behövs det framförhållning. Eller om man vill handla på webben eller tillverka nåt själv.

Nej, jag hör inte till dem som tycker man skippa julklappar helt, vare sig för miljöns skull eller av andra skäl. Minska mängden och välja med omsorg är min åsikt.

Det blir som sagt en del begagnat. Och en del saker som köps med omsorg om naturen. Andra saker som köps för att de gynnar andra viktiga värden. Sannolikt en del julklappar som inte alls är saker. Men alltsammans med en tanke bakom. Eller i de flesta fall minst två – både tanke om hur julklappen ska ge minsta möjliga skadliga effekt och hur den samtidigt ska kunna ge största möjliga positiva effekt :-)

Och ja, det blir mycket köpt via nätet. Det är ju förstås inte riktigt samma mysfaktor som att gå ner på stan. Men ärligt talat var det många år sedan jag kunde gå ner på stan och köpa julklappar som faktiskt var vad jag var ute efter, mer än i något enstaka fall. Att gå ner på stan och shoppa julklappar blir snarast för det mesta höjden av att köpa meningslösa ogenomtänkta julklappar – det jag tycker är värt att skaffa finns liksom sällan att tillgå på det sättet. Inte annat än om jag först nogsamt tagit reda på vart jag ska vända mig och har ett noga utmejslat schema för vilka ställen jag ska ta mig till. Och ändå skulle det ta massor av tid.

Via nätet sparar jag massor med tid. Och resor. Jag kan sitta och göra mina jämförelser på hemmaplan. Jag slipper släpa runt ungarna på stan eller hitta en lösning för var de ska bli av.

One response so far

Nov 18 2014

Vilt – inte bara oproblematiskt

Published by sanne under Mat,Miljö

För ett tag sedan skrev Sydsvenskan om viltkött. Om att det är ett bra alternativ för klimat och miljö, bland annat:

Pär-Ola Andersson på branschorganisationen Svenskt viltkött säger att människor blir allt mer intresserade av ursprung och klimatsmart mat. Problemen är ojämna leveranser, för små leveranser och för få mataffärer som tar hem vilt.

– Men vi får inte kalla det för ekologiskt eftersom vi inte kan garantera att viltet till exempel betat på ekologisk mark.

Jag håller med, viltkött är bra både vad gäller miljö och etik. Men tyvärr tog Sydsvenskan inte upp de två problem som alltid mal i min mage när det kommer till att köpa viltkött:

1. Bly. De flesta som jagar använder blyhagel. Livsmedelsverket skriver bland annat så här:

Små barn och foster är känsligare för bly än vuxna. Om djuret är skjutet med blykulammunition rekommenderas att endast äta kött som har minst en marginal på 10 cm till det synligt påverkade köttet som ligger närmast sårkanalen.

Om köttet kommer från områden som ligger närmare än 10 cm till sårkanalen och påverkat kött, eller om du är osäker på vilken marginal till sårkanalen köttet har, rekommenderar Livsmedelsverket att barn under sju år och kvinnor som är eller planerar att bli gravida (tre månader innan man slutar med preventivmedel) att helt undvika att äta till exempel färs och grytbitar. Andra kan äta köttet högst en gång i månaden.

2. Utfodring av vildsvin. En del markägare lägger ut till exempel överblivna bagerivaror och potatis i stora mängder för att öka mängden jaktbart vilt på sina marker – vilket ger inkomster för jakträtt. Men det gör också att vildsvinsstammen ökar kraftigt och att andra markägare runt omkring får problem med uppbökade åkrar m.m.

No responses yet

Nov 18 2014

Status

Published by sanne under Inget särskilt

Nej, jag har inte försvunnit.

Nej, jag har inte klappat ihop.

Det är bara lite mycket, och jag är väldigt trött.

No responses yet

Nov 04 2014

Novembertidsoverload

Published by sanne under Jag

Det är november. Det är den tid på året då jag vacklar, är ömtåligast, då det är viktigast att jag är rädd om mig själv. Den tid då jag ännu mindre än annars klarar av att ha för många trådar, för många bollar, för mnga tyngande ansvar eller saker att hålla rätt på.

På jobbet yr mejlen som snöstormar. Hit och dit och fram och tillbaka. Om saker som ska göras, saker som kanske ska göras, pengar som kanske kan sökas, projekt som kanske kunde göras.

Det är den tid på året när jag mer än nånsin behöver kunna falla tillbaka på att göra just precis det jag ska. Tiden när jag ännu sämre än annars reder ut att ha huvudet överfullt.

Inte för att jag reder ut det annars heller.

För att kunna göra ett bra jobb behöver jag kunna gå in för det jag gör. Fokusera på en sak i taget, och veta att det är ett begränsat antal andra saker som ligger på väntlistan. Då kan jag göra ett bra jobb, och känna att det jag gör är meningsfullt.

Som det är nu känner jag mig konstant otillräcklig. Har konstant känslan av att jag nog borde prioritera något annat. Och hur mycket jag än kämpar kommer jag aldrig att få gjort allt. Trots att jag nästan aldrig tar fikarast.

Otillräckligheten gör inget bättre. Jag mår dåligt av den. Jag gör ett sämre jobb. Jag tappar arbetsglädje.

Vi får inte mer gjort av att försöka springa på alla bollar. Vi åstadkommer inte större nytta. Vi bara mår sämre. I alla fall jag.

Det är ett tydligt tecken på att det inte är bra att jag gång efter annan tänker att det skulle vara skönt att få jobba undan, inte gå hem på kvällen, inte ha barnen hemma, kunna beta av massor. För jag vet ju att det inte funkar. Det går inte att beta av, det tar inte slut – och jag mår inte bättre.

Det är det där med att börja se sig själv som en maskin. Det är ett dåligt tecken.

Jag vet. Jag ser. Jag känner igen tecknen och vet att det gäller att lyssna. Men det är fanimej inte lätt att lyssna. Det handlar ju inte bara om att säga nej. Ett nej utestänger inte allt det där som virvlar in från alla håll, det kommer ändå.

Och ovanpå det dräller det ju in en massa privat också. Lappar från skolan och sånt där.

Hallå, det här huvet orkar inte behöva hantera mer nu, okej?

One response so far

Nov 02 2014

Vi behöver höstvilan

I en krönika i Sydsvenskan skriver Jonas Nyrén om höstmyset.

Nu närmar vi oss den konstruerade trivselns verkliga högsäsong. I slutet på oktober försöker alla författa sina mysigaste manuskript.

Öppningsscenen ser likadan ut – var och en går hem till sig. Först där kan vi börja bygga upp historien. Ta på något stickat och tända många doftljus. Hälla upp en whisky. Inte tänka på ebola. Världen måste skärmas av. Bort med blöta höstlöv och islamiska staten, för nu ska jag fira höstmys med mina utvalda. Vi måste hinna hem, stänga in oss och börja skära ut mönster i en pumpa för att livet ska bli trivsamt.

Alla runtomkring oss förstärker bilden. Din livsmedelsbutik placerar ett berg av stearin alldeles innanför entrén. Redaktören för prylsidan i din veckotidning tipsar om att du kan få ljusen att brinna längre om du förvarat dem i frysen. Din matbloggare bjuder på sin bästa värmande soppa och varje konferenshotell erbjuder spapaketet som ger dig chans att ”lura hösten”.

Jag älskar den här årstiden. Naturen slutar växa, klimatet blir kravlöst. Samtidigt övermannas jag av det sorgliga i hela flyktbeteendet.

Det är som att vi ger upp om världen, om att något kul ska kunna hända därute.

Idag är det den 2 november. Igår var vi i Köpenhamn, och min man gick i t-hirt hela dagen. Idag har vi varit ute i trädgården och grejat. Slagit av kirskål och annat högvuxet ogräs borta vid äppelträden, ryckt ogräs i odlingslådorna och mellan körsbärsbuskarna, repat bort de sista plantorna av kål, gurka, squash och annat ur några av odlingslådorna – inte för att de är döda, men för att vi vill kunna ta undan några av odlingslådorna under vintern och förbereda för nästa säsong.

Odlingssäsongen är lång. Löjligt lång. Gräsmattan växer fortfarande för fullt.

Och alltså, jag skulle behöva den där vilan som ”höstmyset” ger. Jag skulle behöva sitta ner och ta det lugnt, och tanken på brasor och levande ljus och en kopp te kan åtminstone ibland få mig att sitta ner och göra just det: ta det lugnt. Och jag skulle gärna vilja att stillheten sänkte sig över världen därutanför, att växtsäsongen tog slut, att det blev kallt och frost och föll lite förlåtande snö över världen.

Och även om inte alla människor sköter en trädgår och renoverar ett hus, så tror jag att alldeles för många människor är väldigt aktiva och har ett ständigt dåligt samvete, en ständig känsla av att man borde åstadkomma mer. Jag tror vi är många som borde sitta ner och ta det mer lugnt. Jag tror att de ständiga kraven på att göra, att det ska hända något, kör slut på oss.

Vi behöver vilan.

Och jag tror att bristen på vila är en bidragande orsak till att folk slutligen flyr på flygresor till varmare länder mitt i vintern: för att det är enda sättet att kunna få lov att med gott samvete inte göra ett skit…

No responses yet

Okt 31 2014

Slut

Published by sanne under Föräldraskap and tagged: ,

Vi har läst klart sista Harry Potter-boken idag, jag och tioåringen. Igårkväll läste jag fyra eller fem kapitel och slutade vid midnatt. Idag har vi läst de fyra sista kapitlen plus epilogen, och fått hela upplösningen. Snapes minnen. Dumbledores förklaringar. Dramatik så det räcker och blir över.

Nu är det slut. På självaste James och Lily Potters dödsdag.

Slut.

Vad mer är är tomhet.

No responses yet

Next »