Maj 22 2015

<3

Published by sanne under Inget särskilt

Här är ganska tyst för tillfället. Så får det vara. Den som vill får lämna neutrala snälla hjärtan och liknande som kommentarer. Eller låta bli.

One response so far

Maj 18 2015

Tack till alla otackade envisa slitvargar

Published by sanne under Genus och normer,Miljö,Samhälle

… och ära kan du aldrig få …

Det här är ett hyllningsinlägg till alla som kämpar på trots att omvärlden motarbetar.

Världen är full av dåliga saker som behöver ändras. Normer som ställer till skada, teknik som inte funkar tillräckligt bra, och en oherrans massa annat. Förbättringspotential finns på alla områden.

Och det finns människor som ser vad som behöver göras. Personer som har bra idéer, briljanta lösningar, stora hjärtan, och så vidare. Människor som vill ändra världen till det bättre.

Men det är en otacksam uppgift att försöka ändra världen. För världen vill ofta inte ändras. De flesta vill fortsätta göra som de brukat göra. För att det är enklast, kräver minst ansträngning – fysiskt eller mentalt – eller för att de inte vill förlora sina privilegier.

Att komma med nya idéer och lösningar innebär i väldigt många fall att bli konstant motarbetad. Ibland åtminstone på ”rena” sätt, men lika ofta med fula metoder – förlöjligande, osakligheter, smutskastning och så vidare. Det kräver en enorm envishet och mental styrka att fortsätta kämpa, nöta in i en långsam process, för att kanske till slut lyckas. Och många gånger så är det i slutändan så att det är när någon annan, på ”rätt” position, slutligen snor idén och presenterar den som sin egen, som resultatet slår igenom. Så den där stackars eldsjälen som kämpat på i evig motvind får inte ens äran för det som slutligen genomförs.

Jag själv har tappat den där energin och orken att kämpa på, nöta in, hävda att min idé är bra. Jag har tappan den sortens tro på mig själv, eller orkar inte längre med hur ont det stundtals gör.

Men jag är evinnerligt tacksam gentemot alla er som inte gett upp utan kämpar på i denna motvind. En del av er gör det för att ni vägrar ge upp. Andra för att det på något vis rinner av er, inte når in, eller möjligen triggar er ännu mer. Men ni är lika viktiga allihopa. Jag är tacksam för att ni finns – och lite avundsjuk på att ni inte gett upp.

Ni är förbannat viktiga för världen!

(Textraden i början ur Far av Allan Edwall.)

No responses yet

Maj 16 2015

Sertralinet, fyllan och depressionen – bygger vi en lite bättre värld nu?

Published by sanne under Jag,Reflektioner och tankar and tagged:

Min morfar var alkoholist. Det har jag aldrig själv upplevt något av, jag har bara fått det berättat.

Själv har jag aldrig druckit alkohol i sådana halter som räknas. Det har inget med morfar att göra. Och därmed kanske egentligen inte så mycket med det här inlägget.

Däremot äter jag sertralin. Antidepressiva. Sertralinet är mitt stöd och min hjälp för att hantera mina ”demoner” – min ångest, mina katastroftankar, min orosläggnig.

Sertralin är ingen drog. Inte beroendeframkallande. Inget sånt. Men det är ett sätt att hantera en grundproblematik.

Generellt verkar det finnas en tendens till att ha sådana där sorters grundproblematik i min släkt. På båda sidor. Jag är definitivt inte ensam i min generation i släkten att äta dylik medicin.

Det gnälls ibland över att så många människor äter antidepressiva. Utifrån någon sorts allmän grundprincip om att det är dåligt att en massa människor medicinerar, typ. Speciellt när det handlar om ”sånt där psykiskt”, sånt där som man ju borde kunna klara ändå, genom att gaska upp sig och sluta fåna sig. Och folk klarade sig ju minsann och dag förr, när det inte fanns sådana mediciner. Och så vidare…

Tja, folk hanterade det ju förr också, med de lösningar som stod till buds. Jag tror säkerligen att alkoholen var den ”lösning” en del tog till.

Jag vet förstås inget om varför morfar blev alkoholist. Och jag tror absolut inte att jag skulle ha blivit alkoholist om det inte fanns sertralin :-) Absolut inte.

Men jag tror nog att antidepressiva mediciner kan ha hindrat en och annan människa från att bli alkoholist. Och det måste vara en enorm samhällsvinst i varje sådant fall. En alkoholiserad förälder kan leda till enormt mycket elände för barn och familj. Antidepressiva kan istället erbjuda en fungerande förälder med ett fungerande liv. I bästa fall kan det leda till att ”familjeförbannelser” i form av dåliga uppväxter som leder till senare problem, i eviga cirklar, kan brytas. På så sätt kan vi faktiskt långsamt bidra till en bättre värld för många människor.

Så snälla, kan vi sluta med stigmatiserandet kring veka ansvarslösa människor som tar ”lyckopiller”?

No responses yet

Maj 16 2015

Trädgårdsland 2015

Published by sanne under Trädgård

Vi är inte tidigt på det i år – men å andra sidan är det en ganska långt utdragen vår…

Igår fick vi i alla fall fröer i jorden i trädgårdslandet. Bondbönor (A grano violeto, Express och nog en sort till – en hel del av eget utsäde; ), morötter (Amsterdam Forcing och Autumn King), höga ärtor (spritärt Visingsö, sockerärt Lokförare Bergfälts jätteärt, spritärt Blauwschokker – alltsammans eget utsäde), majrova (Purple top white globe), svedjerova, rädisor, dill (eget utsäde), rödbetor (Crosby’s Egyptian och Chioggia) samt mangold. Och så lök: schalotten, röd och gul (de två sista av våra egna sättlökar).

Potatisen har vi satt sedan innan, och den är uppkommen.

No responses yet

Maj 16 2015

Lite intorkade rester blev bröd

Published by sanne under Mat,Miljö and tagged:

Att ta tillvara rester är att ständigt utmana sig själv, vidga ramarna och testa.

Idag har jag gjort stekpannebröd på blandade skålar med överblivet från kylen:

  • Pressad potatis från igår
  • Intorkad couscous från i torsdags
  • Lite creme fraiche som stått utan lock sedan förra lördagen

Och så kornmjöl, och slutligen lite mjölk till lagom konsistens.

No responses yet

Maj 16 2015

Ständigt denna ambivalens

Published by sanne under Miljö,Trädgård

Röjer i en av rabatterna. Den rabatt som huvudsakligen består av oregano, som spritt sig i oändliga mängder, men med enstaka inslag av gullviva, tulpan, lilja och andra stackars överlevare. Oreganon är dessutom uppblandad med ungefär lika mängder gräs (nytt och fjolårs, förstås), och underst ett frodigt och luftigt täcke av mossa. Och så syrensly, förstås – det är ju obligatoriskt.

Så jag har gått runt och knäckt bort oreganons fjolårsståndare. Och sedan gett mig på det hela med stålräfsa. För att få bort gräset och mossan – eller i alla fall minska mängden. Ja, oreganon ”försvinner” förstås i lika utsträckning – nå, den kommer att hämta sig. Det är inget problem. Jag vill ju inte ens ha oregano i de mängderna.

Redan när jag knäcker fjolårsståndare hörs ett envetet biaktigt surrande från en specifik fläck. När jag sedan räfsar återkommer det. Jag tittar närmre och ser något som ser ut som en liten boll av bruntorkad mossa. Tre-fyra centimeter hög. Har alltså tidigare varit helt täckt under mosstäcket. Ett bo, antar jag, för någon sorts humla eller annat solitärbi eller nåt sånt.

Jag räfsar runtom om. Men den kommer väl inte att klara sig när det skyddande runtom försvinner. Och jag får så ruskigt dåligt samvete.

Undras om andra får det när de försöker bringa lite ordning i trädgården? Det är ju inte så att min trädgård är en dålig plats för den biologiska mångfalden. Och den skulle kunna bli ännu bättre med fler blommor i rabatterna – även om oregano är bra. Men trots att min rabatt knappt kan kallas en rabatt och jag gärna skulle vilja få den att se lite lite trevligare ut så stångas jag med tanken att jag kanske borde låta bli :-(

No responses yet

Maj 14 2015

Brudvals

Published by sanne under Inget särskilt

Av en händelse kom det sig att jag innan idag rotade fram vår Allan Edwall-best of-samling. Och då hörde jag förstås den här, som plockar fram underbara minnen:

Den blev på något vis vår brudvals, framförd på cello och sång, medan vi dansade över gräset den där augustikvällen.

Men har man sett på själva far
som valsar runt med rumpan bar
och inte skor eller byxor har
och inte några pengar.

Han spelar på sitt handklaver
och barna dom blir fler och fler.
Och sol går opp och sol går ner.
Och aldrig några pengar.

Men strunt i pengarna och strunt i skatten,
jag äter gammalt brö och dricker vatten
och sover som en timmerstock om natten
och råttor har jag fulla skafferiet.

Och mot betalning gal ej näktergalen.
Av glans och storhet blir det bara skalen.
Av prål och prydnad blir det mat åt malen
och alla råttorna i skafferiet.

Jag fyller magen min med sång
när tarmen knäpper pling och plong.
Om portmonnän är full nån gång,
så inte är det pengar.

I testamentet ska det stå:
Ditt liv är till för att leva på
och ära kan du aldrig få
och inte några pengar.

Och mot betalning gal ej näktergalen…

Och gläds med den som åt sig fet.
Du har betalat hans diet.
Och glöm bekymmer och förtret
och bry dig ej om pengar.

För den som proppar magen full
och läppjar vin för gommens skull
blir ändå bara grus och mull
trots alla sina pengar.

Och mot betalning gal ej näktergalen…

mikke1337

One response so far

Maj 14 2015

De jävla buxbomshäckarna

Published by sanne under Trädgård and tagged:

Vi har ju oändliga mängder och längder och höjder och volymer av buxbomshäckar – det kan den som så önskar söka reda på gamla inlägg om :-) De är gamla, men flertalet av dem har fortfarande rejäl växtkraft och tycks på det hela taget må bra.

Två av häckarna är dock i sämre skick; de står på parallella sidor om gräsmattan (med rabatter mellan gräset och häcken). (Den tredje häcksidan runt gräset mår dock mycket bättre.) De var skruttiga och fula och i dåligt skick redan när vi flyttade hit för tretton år sedan, och har sedan långsamt blivit sämre. Så nej, jag tror inte alls att det rör sig om buxbomssjukan. Inte alls.

Men det ser väldigt tråkigt ut. Så i år har jag fått för mig att jag ska försöka förbättra situationen. Ta bort gamla döda grenar och kvistar. Klippa hårt. Föryngra. Och gödsla – för jag hittade nåt om att buxbom är näringskrävande, och den här buxbomen har då inte fått någon näring sedan hedenhös.

Så jag klipper och kämpar. River mig på mängder med gamla döda pinnar nere i det täta. Rensar bort gammalt nedtrillat på marken under. River bort ogräs – vindor, knölklocka, oregano och annat – och mossa nere under häcken. Klipper och klipper och klipper, med den ständiga avvägningen att det ser fult ut hur jag än gör, och hur mycket pallar de här gamla plantorna att återhämta sig ifrån. Trampar runt och klipper ner i den eftersatta rabatten – jag måste för att komma åt.

Jag har hittat tre fågelbon hittills ner i buxbomskvistarnas täthet. Inget bo verkar aktivt. Men jag får ändå dåligt samvete av att jag sabbar detta som uppenbarligen funkar för fågelbobyggande.

Fast jag måste väl få lov att städa upp lite i min trädgård? Även om jag inte låter den växa igen totalt så är den väl fortfarande en oas i söderslättsfullåkersbygdsöknen?

För övrigt är det väl ett ganska bra bevis på ganska extensiv trädgårdsskötsel när jag i rabattens orensade virrvarr hittar en frösådd buxbomsplanta som är sisådär 15 cm hög. Det är nog ett tag sedan jag rensade ordentligt där…

No responses yet

Maj 13 2015

Dåligt på att slappna av på det önskade sättet

Published by sanne under Föräldraskap,Jag

Jag är dålig på att koppla av och ta det lugnt. Det anser både jag och andra.

Å andra sidan så finns det saker jag gillar att göra som innebär att jag tar det lugnt. Sånt som att sitta och blogga och sunka vid datorn till exempel. Och det är ju sånt där som vi får veta igen och igen att det är så förbannat dåligt att göra. Sånt där man ska ha dåligt samvete över att man gör. Det gäller liksom på något vis generellt, att de saker man kan tänkas vilja göra som innebär att man slappnar av och tar det lugnt är sådant som på ett eller annat sätt är fel eller fult.

Dessutom så är det liksom i sig självt fel och fult att göra saker av det slaget så länge barnen är hemma och vakna. Åtminstone om man inte genast tittar upp på dem så fort de kommer, lyssnar på dem när de börjar prata, rycker ut för att engagera sig i att titta på vad de byggt eller vill ha hjälp med, och så vidare. Det vill säga man ska vara beredd att avbryta vad som helst när som helst för att vara en engagerad och närvarande förälder.

På något vis verkar det här med att ”slappna av” gå ut på att man ska sitta och göra ingenting när man hellre vill göra något annat, och detta ska man göra för någon annans skull. Möjligen kan man få titta på något ointressant på TV – men absolut inte något man tycker är intressant så att man inte vill bli avbruten.

Vid närmre eftertanke är det inte så konstigt att jag har svårt för det där med att slappna av. På de premisserna är jag inte ens säker på att jag vill ägna mig åt att slappna av.

Däremot vill jag hemskt gärna ägna mig åt saker jag gillar att göra. Utan att ha dåligt samvete. Utan att bli avbruten. Utan att behöva ta hänsyn till andras behov och önskemål. Det är avkoppling.

2 responses so far

Maj 13 2015

Drömmar och fantasier som mentalt skydd mot elakheter

Jag satt på möte innan idag. Ett sånt där möte där man sitter och vrider på sig inombords, för att det känns som slöseri att sitta och lyssna på personer som säger samma saker som man redan hört dem säga flera gånger innan – slöseri med tid och ens uppmärksamhet när man istället kunde göra något annat med tiden. Och ja, ibland måste det vara så: ibland är man i sammanhang där vissa nytillkomna i ett sammanhang måste komma ikapp på olika sätt. Men jag blir ruskigt rastlös. Jag har svårt för det där med att sitta och lyssna på saker som inte ger mig något, när jag samtidigt inte har något annat jag kan syssla med. (Och jag tror nästan det blir värre med åren.) Jag klarar det bättre om jag har något jag kan pilla med – om jag till exempel har med mig en dator och kan gå igenom mejl eller annat samtidigt så lyckas jag faktiskt hålla fokus och lyssna bättre :-) (Fast det betraktas som oartigt och som att man inte bryr sig.) Om jag däremot snarast måste sitta av tiden och bita ihop fastän jag inte alls får ut något av lyssnandet så är det synnerligen påfrestande.

Det blir en övning i att stänga av, försvinna iväg, tänka på annat.

Och det fick mig att tänka på när jag övade mycket på det – när det i mycket större utsträckning var en strategi för att överleva vardagen. För så var det en gång i tiden, under uppväxten. Som alla de gånger jag stått eller suttit och drömt mig bort på bussen hem. Inte egentligen för att drömma mig till något, utan just för att drömma mig bort från där jag varit. Förflytta mig själv i tankarna till något annat sammanhang. Till mina uppdiktade fantasier och historier och sagor. För om jag mentalt inte är kvar där på bussen så är det svårare att skada mig med ord och attityder. Om jag inte reagerar så slutar de dumma kommentarerna komma efter ett tag. Om jag mentalt är någon annanstans har jag lättare att låta det rinna av och inte reagera. Om jag mentalt ser ut att vara någon annanstans är det inte lönt att gå på mig.

För det var ju så: det fanns folk som älskade att komma med dumma kommentarer av olika slag. Jag vet inte varför de gillade att göra sånt, men det gjorde de. Och de gillade att komma med kommentarer till mig. Dumma kommentarer. Retande, ifrågasättande, besvärande kommentarer.

Min första reaktion på sånt var förstås att svara på relevant sätt. Vilket ibland kunde vara att det hade de inte att göra med. Och om de fortsatte blev jag förstås irriterad och arg på dem. Men effekten av det var bara att de tyckte det var roligt. Att bli arg för att någon kom med dumma kommentarer ledde aldrig till något stöd från omvärlden. Definitivt inte från vuxenvärlden. Att bli arg på det som det var rimligt och vettigt att bli arg för sågs bara som något dåligt, som att den som blev arg inte hade lärt sig att uppföra sig. Ilska skulle hållas tillbaka, kvävas. Den som blev utsatt för jobbigheter skulle lära sig att inte uppmuntra det, det vill säga hålla häften och låta det rinna av.

Så verklighetsflykten, flykten till drömmarna, blev ett sätt att orka. Genom att fly till att vara en annan person, i ett annat sammanhang eller en annan värld, ibland nästan som en fysisk känsla i kroppen, kunde jag stänga ute dem. Låtsas att jag inte hörde. Tänka på annat, vara någon annan.

Det jag lärde mig av detta var förstås att stänga av ilskan. Inte släppa fram dem. Inte bli arg på andra. Låta det rinna av. Om jag ändå blev arg, så var det mitt eget fel och jag hade mig själv att skylla för alla eventuella effekter.

Och de som stod för kommentarerna och frågorna, de där personerna som jag mentalt gömde mig för, de fick ju förstärkt det de redan hade fått lära sig länge: så här fick man göra, och vuxenvärlden hade inga invändningar. Redan tidigare hade de ju fått lära sig att det var okej att dra tjejer i håret och liknande utan konsekvenser; de vuxna gav den urskuldande förklaringen att det berodde på att pojkarna gillade en och inte begrep hur man skulle visa det. (OM det nu hade varit det det verkligen handlade om hade väl det självklara varit att tala om för pojkarna att det inte är så man kommunicerar – och sedan hjälpt dem att bli bättre på att kommunicera?) Och nu fick de bekräftat att det var okej att komma med vilka frågor och kommentarer som helst. Även om uppsåtet helt uppenbart inte var gott. Skulden flyttades från dem… och till dem de gav sig på.

Det var effektivt. Jag har mycket effektivt lärt mig att inte bli spontanarg. Att hålla tillbaka den rimliga reaktionen i många situationer. Sannolikt betyder det också att när jag väl kokar över så mycket att jag inte kan hålla tillbaka så blir reaktionen inte heller rimlig. Eller rätt.

No responses yet

Next »