Sanne skriver

Så vad har jag gjort idag då…?

• Hackat ogräs i trädgårdslandet.
• Vattnat tomaterna.
• Klippt uppslag i häckarna (mer om det längre ner).
• Röjt/rensat lite mer i örtagården.
• Nästan fyllt komposterna.
• Ja, och så lite annat smått och gott ;-)

Jag blev lite inspirerad av den fina kompostjorden vi fyllde pallkragarna med i förrgår. Så efter att de senaste åren ha dumpat ogräs lite varstans (till exempel mellan äppelträden) på grund av platsbrist i komposterna fick jag nu ett ryck och la snällt och duktigt ogräs, buskklipp och annat i komposten under dagens arbete. Bland annat har jag faktiskt stått och klippt en liten del av pinnhögen från vårens häckklippningar i mindre bitar för att kunna lägga i komposten. – Men säg den glädje som varar. Nu är de två kompostfack som är tillgängliga så gott som fulla igen.

Finns det nåt sätt att beräkna hur mycket komposteringskapacitet man behöver per kvadratmeter tomt? Jag kan ju konstatera att våra tre fack trädgårdskompost, plus en extra i örtagården, räcker absolut ingen vart alls för vår tomt på knappa 2000 kvadratmeter.

Ja, och så det här med uppslag. Det är nog det absolut tråkigaste trädgårdsgörat…

Vi har ju en hel massa syrener. Syren är en av de växter som bildar stommen i våran trädgård, kan man säga. Det är syrenhäckar men också syrenträd. Vackert och trevligt och väldoftande. Men. Syren är väldigt bra på att sprida sig. Väldigt. Skickar utlöpare av bara helvete. Alltså kommer det upp syrenskott typ överallt. I gräsmattorna runt syrenträden. I gräsmattan längre bort. I rabatterna. I buxbomshäckarna (som ju är en annan av stommarna i vår trädgård). Speciellt och jättegärna långt in i buxbomshäckarna, där det är omöjligt att klippa bort ordentligt.

Ja visst, man borde gräva upp, inte klippa ner. Teoretiskt sett skulle det förstås vara möjligt i gräsmatta och rabatter (om än inte i praktiken). Men nere in under skitgamla buxbomshäckar? Självklart inte ens teoretiskt möjligt, om man inte vill ta död på både buxbomen och sig själv.

Alm är en annan viktig stomme i vår trädgård, i form av häckar. Och uppslag i andra häckar (buxbom) och buskar (till exempel schersmin). Var det någon som trodde att almen var hotad, på grund av almsjukan? Ha!

Ja, och så har vi snöbär. Egentligen inte alls en stomme i vår trädgård, även om det nog funnits mer avsiktliga och samlade häckpartier en gång i tiden. Nu är den en del av vissa syrenhäckar. Och så kommer den förstås också gärna upp i buxbomshäckarna, i rabatterna och på andra olämpliga ställen.

Det här är ett sånt där jobb som man inte kan göra klart. Om jag så hade all tid i världen så skulle det inte gå att bli klar. Alltså måste man lägga sig på en lagom nivå. En lagom nivå av fusk, som typ handlar om att det inte ska sticka upp alltför synliga uppstickare i toppen på buxbomshäcken. För det är då det 1. bli fult och 2. påverkar buxbomen genom att tränga undan den. Att det sedan finns syrener, snöbär och alm som står och stampar nere i buxbomn får man leva med, om man inte ska bli helt knäpp. (Och samtidigt är det skitjobbigt att göra saker så halvdant.) Det blir liksom att hålla det på en estetisk nivå istället för en ordentlig nivå.

Jaha, det är väl ungefär vad jag gjort idag. Vädret har varit småkallt, småregnigt, småblåsigt, och först framåt sena eftermiddagen lite småskönt och med en liten tendens till sol.

För några år sedan fick jag en sekatör av min kusin. En blommig sekatör. Till på köpet låg den i en snygg kartong; jag tror till och med att det stod nånting om Victoria & Albert museum eller nåt sånt på förpackningen. Jag tackade snällt men tänkte i mitt stilla sinne att den där är nog inte mycket att ha. (Min kusin har ingen trädgård och jag förväntar mig inte på något vis att hon kan något om sekatörer.)

Det är nog den bästa sekatör jag haft. Definitivt den jag använder hela tiden.

Men trots sin blommighet så lyckas jag min vana trogen förlägga den överallt. Jag tycker att jag lägger den på fullt synliga och bra ställen, men den syns faktiskt inte förrän man kommer jättenära. Märkligt sånt där.

Så nu ligger den nånstans därute. Jag hittar den inte. Nå, jag har hittat den till slut alla andra gånger idag, jag hittar den nog imorgon också…

För igår bestämde jag att nu är det sommar. Det vill säga jag stängde av värmen. Nu går pannan bara för att hålla oss med varmvatten. Och självklart har det inte varit överdrivet varmt ute idag ;-)

Normalt brukr vi gå över till att köra pannan på el helt och hållet ungefär samtidigt som vi går över till sommardrift. Men vi har en del pelletssäckar kvar, och det är vettigare att köra slut på dem så att vi kan beställa ny leverans när det är dags att börja elda igen i höst. Vi beställer alltså inga nya förrän i september ungefär.

När vi går över till el för att värma varmvattnet kommer vi inte längre att kunna ha lika bra resultat på 100koll. Det känns förstås lite irriterande…

Jag fick en kommentar innan idag:

Wow, jag vill också vara sådär pysslig med växter, men det har aldrig hänt.. varken bakar, syr, sår, eller nåt :(

Och jag började fundera. Har jag alltid varit så pysslig (om nu det är ordet)? Nej. Verkligen inte. När jag var liten hade jag ett litet litet trädgårdsland, och där frodades ogräset. Jag tyckte det var skittråkigt att rensa och greja.

Intresset väcktes när jag gick i trean på gymnasiet, tror jag. Jag bläddrade i en örtabok hos mormor, och blev nyfiken. Jag skaffade lite fröer och plantor och snodde en del av trädgården. Men det började stillsamt och försiktigt, det tog tid innan det tog fart. Och jag kunde inget innan. Det var för att jag ville jag började – inte för att jag kunde. Jag lärde mig för att jag ville göra det här.

Samma sak var det med att sy. Visst, syslöjd hade jag ju som alla andra. Där lärde man sig att sy efter ”regler”, så som det skulle vara. Inte att skapa själv, tänka själv, förstå och kunna.

Men så kom jag till en fas i livet när jag ville ha kläder som inte alls fanns att köpa. Och då fanns inget annat val: jag fick sy själv. Då var jag 12-13 år. Så jag experimenterade, och tog hjälp av mamma. Och lärde mig massor. Lärde mig att konstruera (om än inte alltid noga, perfekt och korrekt) och åstadkomma det jag ville.

Förmågan kommer av en vilja och av modet att försöka. Vill man tillräckligt mycket och vågar försöka, misslyckas, och försöka igen, så har man goda chanser att lyckas. I många sammanhang.

Dagen började lite segt. Visserligen vaknade jag i vettig tid (typ halv-kvart i åtta) och kände inget direkt behov av att sova vidare. Men efter frukost hade jag ändå svårt att komma igång. Jag gick som katten runt het gröt. För idag tänkte jag få ärtor och bönor i jorden. Och då behövde jag ju ta en massa beslut. Bestämma mer exakt var och hru och så. Och beslut är svårt. Speciellt när man har all tid och möjlighet att ta besluten själv och inte måste ta hänsyn till någon annan och inte heller störs av någon.

Jag började i alla fall med att köra lite grästrimmer, och tog sedan ett varv med hacka i trädgårdslandet innan jag kom till bönbeslut. Sedan petade jag ner höga ärtor i jorden och la alla bönsorter i blöt, samt sådde två rader låga ärtor, två rader mangold och en rad broccolirybs. Senare idag har jag petat ner de blötlagda bönorna.

Det blir alltså höga bönor (Prizewinner och Neckargold) och ärtor (Sugar snap) runt varsin (totalt tre) tipis. Dessutom låga bönor (Mont d’Or, med fantastiska svarta fröer, och Dragon Langerie) och ärtor (Little Marvel).

Jag har också planterat ut gurkorna i en av pallkragarna, ställt ut de uppdrivna Prizewinner för att vänja sig vid utomhuset, och petat ner en ny omgång majsfrön bredvid de utplanterade halvdöda, sönderblåsta plantorna.

Större delen av resten av dagen har jag ägnat åt tomater, paprika och chili. Någon galning här har drivit upp löjliga mängder tomater ;-) Så jag har planterat och planterat… De som stått på verandan var nu så stora att det var väldigt svårt att plantera om dem. Och krukorna räcker ju aldrig, även om jag skaffat fler. Men nu är i alla fall all tomaterna från verandan satta i större krukor, eller har fått påfyllning med lite extra jord i några fall, och allesammans är utställda vid uthusväggen, på den vanliga tomatkrukplatsen. Jag har ”bäddat in” dem i fiberduk som jag fäst i vindskivan ovanför och hopas på milda nätter det närmsta.

De tomater, paprikor och chili som stått i halvstora krukor inne i huset har fått flytta till lite större krukor och ut på verandan. Och sista omgången tomater får tåligt vänta ett tag till; de lär hamna i en pallkrage, för nu är alla stora krukor slut.

Jag är också ganska slut. Det blev inte mat förrän vid nio, jag hade inte tid, liksom.

För ett tag sedan fick jag reklam av nåt klädföretag (jag minns inte längre vilket – jag slängde nämligen reklamen) om ”solsäkra kläder”. Ja, det stod så på omslaget med stora bokstäver.

Så vad menas med det? Tja, det rimliga antagandet vore väl att det skulle vara kläder som gjorde det säkert att vistas i solen. En snabb blick på utsidan och ett snabbt genombläddrande uteslöt den förklaringen. Det här var snarast motsatsen.

Den andra möjliga förklaringen skulle kunna vara att det är kläder som faktiskt tål solen – som alltså inte blir solblekta eller liknande. Men hade det varit förklaringen så hade det förmodligen stått något mer om det någonstans?

Nej, förmodligen handlade det snarast på något vis om kläder som skulle exponera en maximalt för solens strålar? Eller, jag vet inte, det verkar ju väldigt korkat, men det såg så ut… Det är väl jag som inte fattar i vanlig ordning.

I alla fall, det där går jag och tänker på nu när jag hackar ogräs i trädgårdslandet. Solsäkra kläder, det är vad jag skulle vilja ha. Kläder som är anpassade för att vara i solen. Långärmat, inte urringat, gärna lite ståkrage. Men samtidigt luftigt och svalt. Gärna lin. Enkla, sköna kläder.

Men nä, det är ju inte sådant klädbranschen satsar på. Är det sommar och sol så ska man vilja exponera huden.

Det är mitten av maj. Här i Skåne är det sommar.

Samtidigt, lite längre norrut, pågår ishockey-VM. (Där är det inte sommar, men vår, och bitvis sommartemperaturer.) Alltså, en tävling som förutsätter en massa frusen is. Till det går det förstås åt en massa energi.

Är det inte på något vis ganska talande och representativt för människans galenskap?

Det galnaste av allt är väl att detta är så etablerat att ingen ens reagerar.

Jag kollade på Blocket och Tradera efter jackan som ni föreslog. Och osannolikt nog hittade jag en sådan jacka på Blocket. Rätt storlek, gott skick, bra pris.

Bara en hake: när vi visade bilden för åttaåringen tyckte han inte alls den var rätt. För tunt tyg. (Jag försökte övertyga honom genom att leta fram min gamla fjällrävenjacka i vad jag tror är motsvarande tyg, men han blev bara mer övertygad om att det var fel.) Så vi lät bli.

Några dagar senare köpte min man istället en jeansjacka åt honom på Myrorna. När han kom hem med den sa åttaåringen ”Kan man färga den grön?”.

Men den får duga. Innan han vuxit ur den nuvarande jackan helt så har han kanske hunnit acceptera att jeansjackan är blå :-)

För ett tag sedan var vi och hämtade några begagnade pallkragar hos en kollega till mig. Idag har vi ställt dem på plats i trädgården. I år får de stå på den ännu inte brutna fjärdedelen av trädgårdslandet – på det sättet kväver de en del av gräset där så att det blir lättare att bryta grässvålen nästa år, och samtidigt är det naturligt att ha dem som en del av trädgårdslandet. Får se var de hamnar nästa år – jag har i alla fall en preliminär plan även för det :-) I alla fall, två pallkragar på höjden, tre sådana odlingsbäddar. Vi har lagt tidningar i botten för att ytterligare sinka/hämma (o)gräset under. Och sedan har vi fyllt dem med kompost. Underbart fin mylla från våra trädgårdskomposter (byggda av gamla or-ätna vindsgolv) som vi egentligen inte skött alls – fantastiskt!

Som för att jävlas med oss så kom det ett antal riktigt kraftiga skurar under förmiddagen när vi skulle fixa detta, så vi hann inte klart, och den tredje odlingsbädden är alltså ännu inte fylld (den har bara ett bottenskrp med gjord som täcker tidningarna), men jag klarar mig nog med två att plantera i den här helgen. Egentligen ahde jag tänkt sätta ut frilandsgurkorna, som står och stampar i småkrukor härinne, direkt, men det blåste så fasligt så jag väntar tills imorgon.

På eftermiddagen åkte resten av familjen och kommer inte tillbaka förrän på söndag. Jag är fri att själv disponera min tid, göra vad som faller mig in när det faller mig in. Vansinnigt välbehövligt och efterlängtat. Och samtidigt ger det mig en lätt tendens till katastroftankar. Det är liksom lite för bra – då måste jag på något vis räkna med att något skiter sig. Speciellt eftersom jag inte får tycka det är skönt att de jag älskar inte är här. Som sagt var, katastroftankar. Fast ganska milda ändå. Egentligen bara någon sorts krusningar på ytan. Egentligen nästan baar någon sorts pliktskyldiga katastroftankar – egentligen mer av karaktären ”Om jag tänker lite så här så har jag gjort vad jag kan för att avvärja faran”. Hade jag varit religiös kunde jag kallat det ritual. För en ateist kanske det snarast är att betrakta som tvångsmässigt ;-) Äsch, skitsamma, det ÄR ingen stor grej, faktiskt :-)

Men det ÄR lite svårt när man plötsligt kan bestämma över sin tid. Vilken av alla de där sakerna jag vill göra eller vill få gjort ska jag egentligen börja med? Det är svårt, när man är van vid att snarast stjäla sig lite tid och vara glad så länge man kan fortsätta. Men jag har hunnit klippa bortlite gräs och annat runt oxelhäckplantorna vi satte för några år sedan, klippa gräset, fylla på en del gräs och ogräs och annat i komposten, klippa bort döda grenar på lavendel, trimma lite gångar bland kisrkål och vitplister under äppelträden, klippa gräsmattan och lite annat. Imorgon (när det förhoppningsvis och enligt prognosen blåser mindre) blir det så och sätta bönor och ärtor, plantera om tomater och mer diversearbete i trädgården.

Och trädgården annars, då?

I trädgårdslandet har allt kommit upp (okej, inte riktigt alla jordärtsskockor ännu), och det mesta växer för fullt.

I örtagården har jag röjt och haft mig en del, fast ingen riktig rensning, mer ett försöka-hitta-formerna-lite. Klippt ner timjanen helt eftersom det var så mycket gammalt dött och risigt. Klippt en del gamla fjolårsståndare, klippt gräs, försökt ta bort det värsta av gräs och ogräs runt en del plantor.

Jag har klippt gräsmattan två gånger i år, vilket nog är det mesta på någon säsong sedan vi flyttade hit (eller kanske inte riktigt?). Och klippt rosorna.

Äppel- och päronträd blommar, plommonträden är överblommade, syrenblommorna har börjat slå ut. Ramslök, myskmadra och smultron blommar för fullt. Blåregnsklasarna har liksom vecklat ut sig och börjar blåna på de bakersta blommorna (det äldsta blåregnet kommer att bli helt översållat i år).

Ungefär så.

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.” Ja, så sägs det.

Jag håller inte med. Självklart finns det dåligt väder.

Men vad som är dåligt beror förstås på vem man är, och när det är.

Bonden vill ju till exempel ha tillräckligt med nederbörd, jämt fördelat över tid – inte för mycket, inte för lite. Som trädgårdsägare håller jag i huvudsak med. Jag tycker om att det regnar. Då slipper jag vattna. Vattningen tar tid och kostar dessutom pengar (och det är ju på det hela taget korkat att vattna med vatten som är renat för att kunna drickas). Däremot tycker jag inte att ösregn är kul den dagen vi ska på utflykt. Visst kan man sätta på sig regnkläder, men att klä in sig i en massa skrymmande lager, som måste plockas av när man ska kissa, och som man måste kånka på om det sedan blir finare, är trots allt en nödlösning och inte alls det man drömde om när man planerade utflykten.

Allt för varma sommardagar är jag däremot inte alls särskilt förtjust i. Över 25 grader är mestadels plågsamt. Man orkar inte göra mycket och det är jobbigt att andas. Och om solen gassar då är egentligen den rätta klädseln heltäckande, för att skydda sig – men det är ju samtidigt för varmt. Inte heller inomhus är det trevligt sådana dagar.

Och snöstormarna på vintern… inte hjälper det med kläder för att hantera dem. Den som är klok och förståndig håller sig i möjligaste mån inomhus.

Snö är för övrigt trevligt bara en begränsad tid. Jag tycker att en månads vinter är lagom. Många människor skulle inte hålla med mig. Men det betyder ju inte att jag har rätt och de har fel. Bara att vi är olika. Och andra kläder gör inte mig plötsligt mer förtjust i snö.

För övrigt: de där odåliga kläderna som man antas använda för att vädret inte ska vara dåligt – vilka är det? Jag tror att det är moderna funktionskläder. I många fall fulla med otrevliga kemikalier. Inte alls bra, med andra ord.

Jag undrar vem som egentligen myntade det där ordspråket. Mina misstankar går till en kläd- och skobransch som vill sälja kläder med nya funktioner, och många olika klädsorter. Om man etablerar idén att man är en latmask och snåljåp som stannar inne i vissa väder för att man inte lagt ner en massa pengar på massor med olika sorters utekläder, så säljer man förstås mer.

Jag tycker att det verkar rimligare att tycka att det finns dåligt väder – väder när man faktiskt helst stannar inne om man inte absolut måste ut. Och det är självklart upp till var och en att utifrån personlighet, jobb och annat bestämma vad den tycker är dåligt väder.