Jan 29 2015

Jag står väl hur jag vill

Published by sanne under Genus och normer,Irriterande,Jag

Jag stod och höll upp dörren för en annan på jobbet idag, så där som man kan göra arbetskamrater emellan. Jag kom genom dörren och skulle nerför trappan, hon var på väg uppför trappan och skulle genom dörren, och jag stod kvar, stannade liksom i steget och höll upp dörren för henne. Sådana där små trevliga artighetsgrejer i i vardagen.

Hon tittade till på min mage och sträckte fram handen för att känna på den.

Ja, jag är tjock. Ja, jag har en tydlig mage, och ja, jag vet att folk tenderar att då genast tro att jag är gravid. Jag insåg vart hon var på väg i tankarna och avsikterna, så jag drog mig undan och sa ”Nej, jag är bara tjock”.

”Det är jag med”, sa hon då. ”Men se då till att inte stå på det viset så att det ser ut [som att du är gravid], tokfia”, sa hon. Eller nej, det var inte tokfia hon sa, men nåt liknande som jag inte längre minns.

Men alltså ärligt talat, jag ska inte behöva stå på något särskilt sätt för att inte hon ska riskera tro att jag är gravid. Jag står väl hur jag vill? Och jag stod ärligt talat med magen indragen, inte utifrån principen inte få för mycket mage, utan för den allmänna biten med att jobba på hållningen, eftersom mina magmuskler är kassa och jag behöver få in en bättre vana på att använda dem. Jag tror för övrigt inte att det bör ha förstärkt intrycket av att jag skulle vara gravid. Men ärligt talat, det ska jag inte behöva bry mig om.

No responses yet

Jan 29 2015

… och jag bär dig på händerna långt härifrån, dit där häxorna aldrig kan nå dig…

Published by sanne under Jag and tagged: ,

Det var en gång, för snart 16 år sedan, en flicka, eller en ung kvinna, som plötsligt kom in på en musikalutbildning.

”Plötsligt” är kanske ett konstigt sätt att uttrycka det på. Under hela sin ungdom hade hon vacklat fram och tillbaka om skulle satsa på dansen och musikalen eller inte, och hon hade övergivit denna bana för att satsa på en annan utbildning och riktning för livet, men sedan ångrat sig och försökt igen, och kommit in på och gått en kvällsutbildning, och sedan sökt vidare till ”riktiga” utbildningar, men misslyckats med att komma in. Konkurrensen var stenhård, hon var väl inte tillräckligt bra, och dessutom var hon egentligen redan för gammal. Så hon slog tankarna ur hågen, glad över att åtminstone ha försökt, och satsade istället på att bli klar med universitetsexamen.

Och då, lagom tills hon blev färdig med examen, så slog en massa slumpar ihop sig på något märkligt sätt och ledde till att hon plötsligt kom in på en musikalutbildning som hon tidigare inte ens hade känt till (den var för övrigt ganska ny). Hon som redan hade lagt alla sådana tankar på hyllan. Hon som var mindre vältränad och med nya skador sedan alla de andra dans- och musikalutbildningarna sagt nej.

Och eftersom universitetsexamen blev klar strax efter beskedet om musikalutbildningsplatsen, och den osäkra arbetslösheten och livet när man måste söka jobb och sånt där låg där framför, så fanns det inga problem med att bestämma sig för att ta den här chansen – det krockade liksom inte med något. Hon var fullt medveten om att oddsen för att alls kunna få jobb inom dans- och musikalbranschen var usla. Dessutom kostade utbildningen pengar, pengar hon egentligen inte alls hade, men hon lånade av sina föräldrar, med avsikten att åtminstone lyckas fullfölja ett av utbildningens två år. För sin egen skull. För att bejaka sig själv, förverkliga sig själv, faktiskt följa en dröm.

Under sommaren mellan den ena examen och den andra utbildningens början hann hon dessutom med att bli kär och skaffa pojkvän, för första gången någonsin och på dryga 40 mils avstånd. Men avstånd kan man leva med om man är lycklig. Det var förstås en ytterligare påfrestning på en ansträngd ekonomi att med jämna mellanrum åka till Linköping, men vad gör man inte?

Så började då musikalutbildningen.

Den unga kvinnan gjorde som sagt var detta för att bejaka och släppa fram delar av sig själv, kunna utveckla sidor som det inte funnits tillräcklig plats för, få släppa fram det kreativa.

Men det var så mycket som inte stämde, med personkemi och lärare och inställning. Det här var ingen kreativ arena öppen för diskussioner och influenser – här skulle istället alla tryckas in i samma mall, tycka och gilla samma. Flickan kände sig nedtryckt i skorna, inmålad i ett hörn, och alla försök att förbättra situationen gjorde det snarast värre. Hon tog för mycket plats när hon frågade och försökte förstå. Hennes erfarenheter var i vägen och gjorde henne mindre kapabel att acceptera nedtryckningen i den färdiga formen, det sågs som en nackdel. Hon var van sedan hela livet av att sticka ut, inte vara riktigt som alla andra, och det hade ibland varit ett problem och ibland inte, men aldrig hade det varit så fel som här.

Men flickan var envis och hade bestämt sig för det här, så hon kämpade på. Det fanns inte i hennes värld att ge upp. Funkade det inte så var det väl hon som inte ansträngde sig tillräckligt, så hon fortsatte att bita ihop och kämpa, fastän varken dans eller sång fyllde henne med den glädje den borde. (Hon hade ju faktiskt gått en kvällsutbildning med långt mycket mer dans än hon fick här, och hon visste hur underbart bra hon kunde må av det – men det här var helt annorlunda.) Och hon överlevde genom telefonsamtal och mejl till älsklingen långt borta. Fast telefonsamtal var dyrt, speciellt till hans mobil, så hon försökte hålla tillbaka på det behovet.

För övrigt deklarerades det från utbildningen att det allra bästa vore att inte ha några pojk- eller flickvänner under de här åren, för att faktiskt kunna fokusera helt och hållet på den krävande utbildningen – det fanns helt enkelt inte tid för sånt. Även om man förstås själv fick välja hur man skulle göra med just den saken. Som med allt annat antyddes det att det var en fråga om commitment, att anstränga sig och vilja tillräckligt mycket. Precis som när det gällde att överge sin dialekt.

Tiden segade sig fram. Flickan kämpade, ju längre tiden gick med allt mindre glädje och mer hopplöshet och alltmer sammanbitet.

Det var någon gång på vårvintern, i mars, för snart femton år sedan. Älsklingen hade hälsat på i Skåne över helgen. Fast på söndagen hade de tillsammans hälsat på älsklingens kompisar i Lund. Klart han måste få träffa kompisar när han var härnere, det hade hon självklart sagt ja till.

Fast det innebar att det funnits mindre tid än vanligt att tanka närhet tillsammans för att orka skolan de kommande veckorna. Eller att hon inte hade fått prata av sig så mycket som hon behövde. Eller ja… kanske var det bara alldeles för eländigt ändå. Fast hon bet ihop. Fanns det inte utrymme för det så fanns det inte, liksom.

Järnvägsstationen, söndag sen eftermiddag. Han ska ta tåget tillbaka upp till Linköping. Helt uppenbart ser han att det inte är så bra.

Klarar du dig? Är det okej att jag åker? frågar han innan han kliver på tåget.

Ja. Självklart.

I hennes värld finns inga andra alternativ. Klart att det går. Det är bara att kämpa på.

Så han åker med tåget. Och så fort han åkt bryter hon ihop. Ligger på en parkbänk på perrongen och gråter. Orkar inget. Pallar inte kämpa på längre. Är så ensam. Har ingen kraft kvar.

Nej. Hon klarar det inte. Hon inser det nu. Men vad gör man då? Så kan man ju inte göra.

Till slut lyckas hon ta sig hem. Ägnar kvällen åt att försöka ringa älsklingen (men han har inte telefonen på) och lyssna till Kate Bush i sitt orangea rum i kollektivet. Gråter. Har ångest. Vet inte vad fan.

Till slut är han framme, hemma, och hon får fatt i honom.

Men varför sa du inte det?

Det är sen söndagkväll. Arbetsdag imorgon. Han befinner sig mer än fyrtio mil bort och har precis åkt tåg i ett antal timmar. Men han inser att hon behöver bort från det här nu. Annars kommer hon att gå till skolan imorgon ändå. För hon har inte längre ens kraft att ta beslut. Hon kommer bara att fortsätta att slå huvudet i väggen, fastän hon är så trasig.

Han lånar en bil av en kompis, och får fatt i en annan kompis som kan följa med som sällskap och avbyte – just den där kompisen som var inblandad i att de båda alls träffades en gång i tiden. Och så kör de bil ner genom natten, från Linköping till Malmö, hämtar upp mig mitt i natten, och kör tillbaka upp till Linköping och är framme någon gång på morgonen. För jag ska inte vara kvar där längre.

Säg en dag, säg en tid, då du följer mig bort,
viska tyst, jag ska ändå förstå dig.
Och jag bär dig på händerna långt därifrån
dit där häxorna aldrig kan nå dig

(Lyrisk sång, Vysotskij)

Någon dag senare går jag till vårdcentralen och blir sjukskriven. Jag återvänder aldrig till skolan.

Men älsklingen som hämtade mig den natten har jag kvar.

No responses yet

Jan 29 2015

Äntligen kom den förbannade mensen

Published by sanne under Jag and tagged:

Ja, jag har ju förstås börjat undra. Man gör ju det när mensen hoppar över en månad – och dessutom gör det på det märkliga sättet att hela kroppen känns som att den ska få och får mens, men det ändå inte kommer nåt blod.

Ja, det händer att min mens hoppar över ibland numera. Men jag tycker inte om det, för man vet ju aldrig. Är det nåt knas? Eller är jag mot all rimlighet plötsligt gravid? Och speciellt som sagt var då när kroppen fejkar nån sorts märkligt några dagar innan den mensen borde kommit. Helskumt.

Det sannolikaste kändes ändå som att det var just det det var, att det där den 5 januari var mensen, även om det inte blev mens. Och då borde alltså nästa omgång mens komma ungefär tre och en halv vecka senare. Det vill säga ungefär nu.

Sent igårkväll kände jag tendenser till menskänning. Lite småmolont, lite sånt där sammandragningskänningar. Trodde nästan att nu kommer mensen.

Fast det gjorde den inte.

Och då började tankarna förstås igen…

I morse hade den fortfarande inte kommit. Men nu på förmiddagen har jag haft menskänsla igen.

Och ja, nu har den kommit!

Det är fascinerande det där, att man kan bli så glad och nöjd över att något så jobbigt kommer :-)

No responses yet

Jan 27 2015

Mossagårdens soppa med röda linser och kokosmjölk

Published by sanne under Mat and tagged: ,

För några år sedan prenumererade vi under en kort period på grönsakslådor från Mossagården. Varje vecka fick man även med ett veckobrev där det bland annat fanns lite förslag på recept. Bland annat en enkel och mycket god linssoppa.

Sedan tappade jag bort receptet, och även om jag tyckte soppan var enkel så kom jag uppenbarligen inte ihåg vad det egentligen skulle vara i den :-)

Idag tog jag mig sammanoch gjorde ett allvarligt försök att snoka rätt på receptet. Jag hittade webbsidan med alla år av ”Mossagårdsbladet”, och satte jag mig och klickade igenom ett ganska stort antal blad från den tidpunkt jag trodde det kunde röra sig om. Min gissning var att det skulle kunna vara hösten 2008 – och det visade sig också vara rätt.

Här följer receptet med kringinfo:

Soppa med röda linser och kokosmjölk 4 port
Många bad om receptet till denna soppa som vi under den gångna helgen serverade i Mossagårdens ekorunde-café.
2 gula lökar, grovhackade
1-2 cm finhackad färsk ingefära eller ½ msk torkad
rapsolja till stekning
1-2 tsk grönsaksbuljongpulver
1.5 dl röda linser
5 dl vatten
1 burk kokosmjölk
1 burk krossade tomater
½-1 msk sweet chili-sås
Fräs löken i olja några minuter utan att den får färg. Tillsätt ingefäran mot slutet av stekningen. Tillsätt linser, vatten och buljong och låt koka under lock tills linserna är mjuka, ca 10 minuter. Häll i kokosmjölk och tomater och låt allt koka upp. Mixa soppan slät med mixerstav, smaka av med salt och vin, grädde och vatten. Låt koka några minuter, pressa i en vitlöksklyfta och smaka av med salt, sweet chili och servera med finhackad rödlök och tomat samt ostmacka.

Nu är jag ju inte den som följer recept så noga, och det vart varken vin eller sweet chilisås för våran del, och inget piffande med finhackade saker vid serveringen (men däremot en del rödlök med i fräset från början). Gott blev det i alla fall. Och det tyckte faktiskt även båda barnen!

No responses yet

Jan 25 2015

Men ändå

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: ,

… och det är väl möjligen därför som det trots allt skulle vara bra med en uppföljande film tjugo-trettio-fyrtio år senare.

Kip Carpenter har för övrigt uttryckt att rebeller oftast är unga och att det var därför han ville att hans Robin Hood-gäng skulle vara unga.

Och tja, det är väl kanske sant att rebeller ofta är unga. Men det behöver inte vara så. Det handlar mer om möjligheterna att vara rebell kontra vad man har att förlora. I dagens samhälle finns faktiskt ganska bra möjligheter att fortsätta vara rebell, som nätaktivist :-)

Och om Robin, Marion och de andra fortfarande kan vara hjältar och rebeller som femtioåringar, så skulle de faktiskt ha ett riktigt värde, i att visa att man kan fortsätta vara sådan, och vara förebilder.

No responses yet

Jan 24 2015

Jag behöver fler McGonagalls

När jag för några månader sedan läste om och framför allt såg om flera av Harry Potter-böckerna/-filmerna, så tänkte jag en hel del på det här med ålder. I Harry Potter finns ju flera äldre personer som både är viktiga och aktiva. Som Minerva McGonagall. Jag tänkte på hur värdefullt att det finns sådana figurer, som kan vara coola och förebilder och idoler. För McGonagall är ju verkligen någon att se upp till :-)

Samma tanke föresvävade mig när jag läste Berättelsen om blodet. Bergsfrun är gammal, mycket gammal, men fortfarande med kraft och makt.

Människor, speciellt kvinnor, som faktiskt är… coola på det sättet känns extra värdefulla när man inte längre är purung (jag fyller fyrtio nästa gång…).

Och så drabbades jag därefter av Robin of Sherwood. Och där är det verkligen tvärtom. Både Robin och resten av the merries är påtagligt unga. I någon mån ”unga vackra människor”, även om de inte alla är vackra. I gott skick. Spänstiga. springer och hoppar och klättrar…

… och får mig att känna mig ganska gammal och fet. Saknar den försvunna dansarkroppen.

Robin of Sherwood må vara inspirerande på många sätt, fast just den aspekten behöver jag egentligen inte. Då behöver jag snarast fler McGonagalls och Bergsfruar.

(Och ja, det var Richard Carpenters avsikt att Robin och the merries skulle vara unga – till skillnad från hur det brukade vara :-) )

One response so far

Jan 24 2015

Ibland är det fascinerande hur saker har ändrats…

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: , ,

Jag har de senaste dagarna suttit och tittat på en hel del av extramaterialet till Robin of Sherwood. Det finns bortklippt material – personer som halkar, skrattar, säger fel, men också en massa människor som brister ut i avancerade sångnummer eller spelar varandra spratt. Det finns långa intervjuer från 15-20 år senare. Och det finns ”at location”-reportage av olika slag från när inspelningarna gjordes.

I något av de där ”at location”-reportagen var det plötsligt någon som stod där med en cigarett i handen medan hon fixade med Marions dok eller slöja – cigaretten rakt upp i ansiktet på Judi Trott, och det verkade inte bekomma Judi; det var helt uppenbart något som var helt normalt och inget att reagera på. En stund senare var det Michael Praed som stod och slörökte en cigarett mellan han fick regi. Och vid något annat tillfälle tror jag det var Robert Addie.

För mig känns det väldigt väldigt märkligt att se.

Och mitt antagande är förstås att det handlar om att attityden var en annan för över trettio år sedan, som det ju är frågan om. Jag minns det som att folk rökte mycket mer och överallt på den tiden. Å andra sidan så har jag i nuläget väldigt få bekanta som röker (i alla fall vad jag vet) – och jag vet ju av gammal vana att varken jag eller min bekantskapskrets är särskilt ”representativa”.

Men det blev liksom så väldigt ”in your face” (rent bokstavligt, nästan). Så ovant. Så stor kontrast till Sherwood-skogen.

Det känns märkligt att säga, men det nästan äcklar mig. – Fast det vär väl egentligen sunt…?

 

No responses yet

Jan 24 2015

Mystiska lyktor i tidigt morgonmörker och regelbundet muller

Published by sanne under Inget särskilt and tagged:

Lördag morgon. Vaknar vid sju av väckarklockan, för jag ska iväg ganska tidigt. Noterar att det är lampor som lyser i mörkret utanför, och att det inte bara kan vara frågan om ljusslingan som sitter kvar i buxbomshäcken. Tar på mig glasögonen och drar gardinen åt sidan.

Japp, mina misstankar stämmer. Ute på vägen står tre stora lastbilar och något mer fordon. Det är bettransportdags. Dags att flytta över betorna från den stora högen på åkern mittemot oss och köra iväg med dem till sockerbruket.

En stund senare börjar de regelbundet återkommande mullrandena av att den stora skopa häller ner massor med betor i en transport. I år verkar det i alla fall hålla sig till just mullrande; huset skakar inte som vissa år.

Jag har funderat på det: vissa år är det mer som  många små jordbävningar, och det kan ju egentligen inte vara jättebra för huset – vad skulle försäkringsbolaget egentligen säga om vi begärde pengar för skador uppkomna av bettransporterna?

No responses yet

Jan 21 2015

R&M

Published by sanne under Inget särskilt and tagged:

Om man söker på youtube får man upp många träffar med Robin of Sherwood. Men de allra flesta klippen går inte att se, utan man får bara upp texten

Detta videoklipp visar innehåll från CPRAgency, som har blockerat det i ditt land av upphovsrättsliga skäl.

Det gör ju inte mig så mycket, eftersom jag ändå har alltsammans på DVD.

Och så får man upp en massa klipp där någon klippt ihop filmsnuttar med helt omotiverad musik. Och det tilltalar mig inte det minsta. Det var det där med röster…

Men det här underbara klippet, där Robin möter Marion för första gången, finns:

Däremot går det alltså inte att se scenen på klippan i ”The greatest enemy”. Så där får ni nöja er med föjande citat, som i alla fall fångar lite av hjärtknycklandet:

Robin: ”Do you want them to win?”

Marion: ”I don’t care about them.”

Robin: ”But you must. For the sake of everything we’ve meant to each other, you must care – because that way you’ll keep alive all we believed in. And I can’t die then, can I?”

 

Hela avsnittet finns här.

One response so far

Jan 21 2015

Smaken är som baken

Published by sanne under Inget särskilt and tagged:

Det är på något vis också lite fascinerande att googla om Robin of Sherwood och läsa folks åsikter.

För alltså, när jag tittade på det en gång i tiden, här hemma i Sverige, så minns jag det som att det betraktades som lite suspekt att titta på, och som jag minns det så var det inte alls särskilt många som tittade på det. Jag var i vanlig ordning en udda fågel. Och det bidrar väl till min känsla av att det är pinsamt att sitta och glo på det här igen – om det var pinsamt när jag var femton så lär det väl vara etter värre nu, liksom.

Men googlande på Robin of Sherwood ger oändliga mängder av lovord. Det verkar som att typ halva England såg det här på den tiden det gick (ja ja, jag överdriver ofantligt, men ändå), och det finns mängder av nutida recensioner som ungefär säger att det här är bland det bästa som gjorts för TV – eller åtminstone det bästa som gjorts om Robin Hood.

No responses yet

Next »