Mar 29 2015

Glöd måste gå före ansvar i nuläget

Published by sanne under Jag

En gång i tiden satt jag med i en styrelse. Jag var femton år och satt som ordförande i den lokala juniorföreningen för IOGT-NTO – för det behövde finnas en förening för att föreningen skulle kunna hålla danskurser för barn. Typ. Så jag blev ordförande. Och jag var ansvarstagande, vilket långtifrån alla de andra var. Alltså var det till rätt stor del jag som skötte föreningen. För att inte överdriva min roll kan vi säga så.

Sedan dess har jag alltid tackat nej till att sitta i styrelser. Alltid. Har jag haft tid och lust och möjlighet har jag gärna engagerat mig i saker, och ibland stått med som kontaktperson och liknande, men alltid bara tagit på mig arbetsuppgifter som varit tydligt avgränsade, och aldrig roller i en styrelse.

Idag har jag återigen sagt nej. Och det är inte heller så att det bara sker av gammal vana. Visst, under många år är det så att jag sagt nej för att jag bestämt mig för att det här är något jag ska säga nej till, för att undvika att hamna i den situationen igen. Men den här gången är det mer än så.

Jag vacklar runt så mycket ändå. Har för många trådar. För många intressen, för mång saker jag tycker är viktiga, och samtidigt ändå alldeles för mycket känsla av att jag inte kan göra något fullt ut. Tappar glöden och engagemanget alldeles för mycket.

Och jag vet att jag är ansvarstagande. Jag vet att om jag tar på mig en sådan roll så kommer jag att känna ett ansvar för att ro iland det. Samtidigt som det skulle bygga på stressen, bygga på känslan av att aldrig räcka till – och dessutom bli ytterligare en sak som ligger i vägen för att jag ska kunna göra saker jag vill och brinner för.

Jag behöver värna utrymmet för att göra saker som jag brinner för istället för sånt jag känner ansvar för, om jag inte helt ska tappa glöden. Även om det är själviskt. Ibland måste man vara självisk.

Det är faktiskt bättre att vara självisk i tid, hellre än att ta sönder sig så mycket att man i slutändan tar sönder många många fler.

No responses yet

Mar 28 2015

Earth hour – en ny högtid?

Elvaåringen var bortbjuden ikväll (och inatt), på LAN hos en kompis. Det tackade han ja till.

Under eftermiddagen, när vi stod och rensade i trädgårdslandet, strax innan han skulle iväg, kröp det dock fram att han hade lite dubbla känslor för det. För han skulle ju missa Earth hour.

Och det handlade inte bara om att han insåg att han inte skulle kunna släcka ner den där timmen. Utan det handlade om vad han skulle missa. Kvällen med familjesamvaro, läsa eller spela spel i stearinljusens sken i ett i övrigt nedsläckt hus.

Visst, det där går ju att göra när som helst. Men det blir ändå inte. Eller, det är något speciellt med det, när man verkligen bestämt sig för att NU, nu ska det vara släckt. När det blir ett frivilligt tvång eller vad man ska kalla det. Nästan lika mysigt som när det är tvunget på riktigt – alltså vid strömavbrott.

På ett sätt blir det ju märkligt förstås. För poängen med Earth hour är ju inte att det ska bli en högtid som man firar återkommande på det sättet. Poängen är att uppmärksamma ett problem. Earth hour är en demonstration.

Å andra sidan… så behöver vi högtider som är anpassade till vår tid. Earth hour är ju på det sättet långt mer relevant som högtid än jul eller påsk. Och precis som de religiösa högtiderna blir det en tid till eftertanke, en möjlighet att fundera över hur vi lever våra liv och vilka vi vill vara.

Och om vi ska bygga en ny och bättre värld, så är det väl ett gott steg på vägen att påminnas om hur trivsamt vi kan ha det i halvmörker, bara familjen tillsammans med en bok eller ett spel?

Nu är Earth hour över för den här gången. Vi tre som var hemma spelade Carcassonne vid kandelabern. Vi har – som brukligt på Earth hour – fortfarande inte tänt särskilt mycket. Sexåringen ligger i soffan med katten bredvid sig, jag sitter i fåtöljen bredvid i kandelaberljuset, och en stillsam Maria Röjås-skiva ljuder från högtalarna.

No responses yet

Mar 27 2015

Rösters betydelse

Ikväll har vi suttit och tittat på Harry Potter och den flammande bägaren. Elvaåringen försvann efter en stund (trots att vi valt fyran för att han tyckte att han sett de före för många gånger redan) men vi andra satt kvar och tittade. Och jag hade väl bara ett halvt öga på filmen, eftersom jag samtidigt satt och lagade ett hål på min svarta ylletunika medelst kedjestygnsbroderi på frihand :-)

Men… jag längtar tills sexåringen är tillräckligt snabb på att läsa för att vi ska kunna börja titta på filmer på originalspråk. För jag stör mig så väldigt mycket på de svenska dubbade rösterna. De är så… fel. Hermione låter så fjantig – så oerhört långt från Emma Watson, så väldigt mycket av det som Hermione inte är. Dumbledore låter så gammal och skröplig. Och både Harry och Ron är liksom bara så… Suck.

Vad vore liksom den här scenen i Harry Potter and the Deathly Hallows utan originalröster?

Röster är en så viktig del av skådespelandet. Jag fattade aldrig det förr. Eller funderade inte över det.

En röst är en så stor del av en personlighet. Rösten och hur man använder den är en så stor del av agerandet och ger så mycket i en karaktär.

Röster och ögon. Sånt jag faller för på alla möjliga nivåer :-)

No responses yet

Mar 27 2015

Jag har glömt hur man gör för att våga gå all in

Jag fascineras av saker omkring mig. Stora projekt av skilda slag. Folk som genomför grejer, på alla möjliga skalor.

Som att titta på dokumentärer om filmer och TV-serier. Robin of Sherwood, med mängder av tankar och idéer och research och kostymer och samordning och resor och stuntmän och djur och statister och catering till oändliga mängder med människor. Och i uppförstorad skala (typ gånger många tusen) med Sagan om ringen-filmerna.

Eller personer som startar företag. Tar den där idén de kläckt, ordnar med utvecklingsarbetet för att fixa produkten, bygger upp produktion och verksamhet och raggar upp pengar och marknadsför och så vidare.

Eller de som sätter upp en teaterföreställning. Skriver en bok. Ordnar en stor fest. Och så vidare.

Jag är mäkta imponerad av alla människor som får idéer – stora idéer – och sedan genomför dem. Människor som orkar med hela den där apparaten. Som orkar samordna en massa människor. Som vågar och orkar (ja, orkar!) tro på att saker går att genomföra. Och som orkar tro på att det är värt det, orkar tro på att det de vill göra är viktigt och bra nog för att tillåta de problem som uppstår. Som en lagom dos vansinne, bortprioritering av andra ansvarsområden (som socialt umgänge eller städning).

Jag blir imponerad.

Och ruskigt trött av att tänka tanken på allt jobb.

Men mest blir jag nog avundsjuk. För jag har glömt hur man gör för att våga gå all in på det där sättet.

Nej, det är inte så att jag aldrig har velat eller kunnat eller varit sådan. Jag har ju varit där. Okej, inga gigantprojekt. Men alltså, vi spelade trots allt in en film med en massa människor inblandade när jag var typ tolv, i alla fall till stor del på mitt initiativ. Och jag har varit drivande i att ordna studentfester. Och jag har sytt en massa kläder jag designat själv, och skrivit egna pjäser och böcker (jaja, nu ska vi inte diskutera kvalitet :-)). Och renoverat lite hus. Och så vidare.

Men alltså, jag har tappat det.

Och visst, en del av det tappade jag redan som ganska liten, i den här allmänna skiten med folk som trycker ner en i skorna och talar om att det man vill göra inte är vettigt eller bra eller värdefullt – bara för att det inte faller dem i smaken eller inte passar in  deras mallar, och man är dum nog att tro dem. Men jag inser ju att jag behöll en del av det ändå, för jag har som sagt var åtminstone genomfört en del saker senare.

Det riktiga avbräcket är föräldraskapet. Ansvaret för någon annan. Det här att veta att oavsett vad jag sätter igång så förväntas jag alltid kunna släppa det med ett par minuters varsel för att rycka ut/in akut. Det här att jag alltid kommer att behöva fixa mat och ta hand om disk, och vad jag än vill hitta på så kommer jag aldrig att kunna ägna mer än kanske en timme per kväll åt det – aldrig några sammanhängande sjok av tid. Och det här att veta att vad jag än hittar på så kommer alltid någon del av omgivningen, och därmed som en effekt även jag själv, att tycka att alla prioriteringar som inte sätter mina barn först av allt, att vara av ondo. Och på de premisserna kan jag aldrig gå all in. På de premisserna kommer allting alltid bara bli halvmesyrer.

Därför blir jag trött vid blotta tanken på att genomföra något stort projekt. Inte för att det på något vis borde vara omöjligt i sig…

No responses yet

Mar 26 2015

Om att rensa

Published by sanne under Reflektioner och tankar

Jag rensar. På både det ena och det andra sättet. För att det är en nödvändig del i att komma vidare.

De två senaste dagarna har jag ägnat åt att rensa jobbmejl. Det är ett tröstlöst arbete. Det kommer ju liksom aldrig att ta slut, aldrig bli klart. Fast ändå är det nödvändigt. Både för att hitta bland de mejl som behöver vara kvar, och för att lätta lite på ryggsäcken.

Men det känns ganska hopplöst. Det tar sådan tid. Och det blir extra påtagligt hur mycket tid det tar när det blir så här upplagrat och koncentrerat. Det här är inte bara för de där senaste jobbiga två månaderna. Det här är för lång tid tillbaka – det här har varit nedprioriterat under så väldigt lång tid.

Och jag slåss konstant mot känslan av att det är slöseri med tid, att jag borde ägna tiden åt något viktigare, något riktigare. Fastän jag samtidigt vet hur viktigt det här är för det allmänna måendet. Men det är det där med att prioritera. Vi får höra så mycket om vikten av att prioritera rätt. Så till den milda grad att man ibland lägger mer tid på att fundera över om man prioriterat rätt än på att faktiskt göra något. Och ska man göra allt utifrån prioriteringar så förlorar man helt möjligheten att göra för att man vill och det känns rätt och behöver bli gjort nu för magens känsla.

När jag gick i skolan rensade jag årligen (ja, då var det inte mejl, men annat). Och under studentåren för det mesta efter en tenta. Men nu rullar åren på utan någon riktig brytpunkt, både på jobb och hemma. Och det blir liksom aldrig tid att rensa. Eller aldrig rätt tillfälle.

Jag behöver rensa för att må bra. Och det borde vara en självklar del av jobbet. Inte något jag ska skämmas för att lägga tid på…

Och så kommer uppgifterna om att flygplanet som kraschade gjorde så för att andrepiloten styrde rakt in i alperna med flit. Sett i det ljuset borde jag kunna kasta bort samvetet över om det är slöseri med tid att rensa mejl. Ändå lyckas jag inte.

No responses yet

Mar 26 2015

När det man läser är så ointressant att inget fastnar trots att man läser högt

Det är fascinerande det här att högläsa böcker. Hur man kan gå in i ett läge där man ser texten, formar ljuden och orden i ett snyggt och bra flöde, med lämpliga betoningar och melodi, riktigt bra högläsning, liksom – och ändå inte själv tar in ett ord av det man läser utan låter tankarna flyga åt helt andra håll.

Sedan ett bra tag tillbaka är alltså högläsningsboken för elvaåringen Ringens brödraskap (första boken i Sagan om ringen). Och ärligt talat går det trögt. Man kan ju tycka att vi borde vara klara med den vid det här laget. Men tja, dels har det kommit mycket emellan. Sportlov och melodifestival och resor som gjort att det blivit färre läskvällar. Och så är det ju inte riktigt en bok man sätter sig och högläser i tio minuter, utan ska det va så ska det vara tillräckligt mycket.

Men ett annat skäl är att boken är rätt seg. Tycker jag, i alla fall. Och det är inte heller så att elvaåringen tjatar jättemycket om läsandet.

Jag har ju försökt läsa den här boken (i tidigare översättning) flera gånger tidigare i livet. Som längst har jag kommit så långt som att ha typ fyrtio sidor kvar till slutet innan jag slutligen gett upp.

Det är för långa bitar där det händer väldigt lite. Och det är för många namn och för många komplicerade sidohistorier och för mycket av framåt och bakåt i långa tidsaspekter… För mycket att hålla rätt på. Det funkar inget bra för mig. Jag sovrar bort informationen istället, släpper det, eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få ihop det – och för att drivkraften att vilja få ihop det är för liten. Det är inte tillräckligt intressant.

Men vi harvar på. Det vore väl bra att någon gång ha läst den, kantänka.

Men då hamnar jag då och då i det där läget att jag inte alls vet vad jag läst. Trots att jag läst alltsammans högt, så har inget av det hamnat i den medvetna delen av min hjärna.

No responses yet

Mar 26 2015

Missing

Published by sanne under Jag,Musik

Jag har en skiva med Everything but the girl.

Egentligen har jag den för en enda låt: Missing. Fast jag skaffade skivan många många år efter att låten var aktuell.

För mig är låten helt och hållet förknippad med olycklig kärlek. Jag var djupt förälskad. Han helt ointresserad. För mig blev låten någon sorts kanal för att hantera detta avgrundsdjup.

And I miss you
Like the deserts miss the rain

Många år senare köpte jag alltså skivan, på någon rea eller utförsäljning. Resten av skivan är ganska annorlunda i karaktären. Gladare, mjukare, lättsammare. Men jag har med tiden insett att den är rätt bra, faktiskt.

Och Missing väcker inte längre smärta i mig. Inte ens tendenserna till smärta. Även om det fortfarande är en väldigt bra låt.

No responses yet

Mar 24 2015

Undflyende tankar

Published by sanne under Inget särskilt

Jag försöker fånga löst fladdrande trådar i huvudet. Spår av lösryckta delar av tankar som skulle ha följt med i något tidigare blogginlägg för några dagar sedan. men tankarna är undflyende. Så fort jag kommer i närheten av ett tangentbord är de som bortblåsta. Och jag kan bara som hastigast se dem svepa förbi när jag gör annat – sedan är de borta igen.

No responses yet

Mar 23 2015

Och urvuxna tröjor

Published by sanne under Jag,Miljö and tagged:

Fortsättning från tidigare idag…

Andra lådor med kläder har andra problem. Tröjor till exempel. Där är problemen huvudsakligen av tre slag.

  1. De är för korta. Många av dem har nog varit på gränsen till för korta redan från början, men jag har blivit kinkigare och kräsnare med åren samt bättre på att hitta tröjor som inte är för korta, och därför använder jag inte dem som inte går ner om magen. Jag tycker inte om att frysa om magen, och jag tycker det ser fånigt ut – jag vill att det ska gå omlott istället. Med en del av tröjorna tror jag faktiskt de har krymt på längden.
  2. De är för små i omfånget om magen. Ja, jag är tjock. De allra flesta av tröjorna kan jag ju få på mig, men det är inte snyggt och det är inte skönt och jag kommer inte att använda dem.
  3. De är för små om armarna. Och alltså, det tror jag inte bara beror på att jag rör mig för lite/äter för mycket, utan faktiskt även på mer armmuskler. För fram tills barnen föddes var jag ärligt talat en klenis i armarna. Men sedan har jag burit barn i tid och otid (i allra första början var jag fullkomligt slut i armarna av att bära en knapp 4 kg-bebis, men det gick över, om man säger så) och dessutom renoverat hus och grävt trädgårdsland och annat. Och nu finns det faktiskt tröjor och skjortor som jag inte ens får på mig för att de är för snäva i armarna.

Men det allra mesta kan jag ju få på mig. Jag bara kommer inte att använda det. Och en hel del av det jag därmed plockar undan riskerar ju liksom att slängas, för att det är för slitet för att kunna lämnas vidare till någon annan (enligt praxis i vår del av världen, då). Det är därför jag har så svårt att skiljas från det. För det stör mig att det ska riskera att slängas.

No responses yet

Mar 23 2015

Trasiga trosor

Published by sanne under Jag,Miljö and tagged:

Slänger.

Försöker ägna lite ledig tid åt att sortera igenom kläder i byrån. Sortera bort sånt som av olika skäl inte borde vara kvar.

Börjar med troslådan. Där finns gott om trosor. Många jag inte använt på många år. Modeller som aldrig suttit bra. Exemplar som är extremt uttöjda i resåren. Saker som ju går att använda i en riktig krissituation, även om de inte är sköna – men som jag i det absolut längsta skulle undvika.

Slänga är ju egentligen enda alternativet. Begagnade trosor funkar ju inte att sälja. Och de som är så slitna i resåren att jag själv helst inte vill använda dem kommer ju heller ingen annan vilja ha.

Att de ligger kvar beror på mitt samvete. Mitt samvete tycker att jag borde försöka använda dem. För att det är ett sånt resursslöseri att slänga saker. För att jag borde försöka.

Det innebär ju att de bara ligger där år ut och år in.

Så jag tar mod till mig och lägger dem till textilåtervinningen. Det finns ju sådan numera, och på det sättet kan kanske fibrerna komma till nytta på något vis. Fast det gör ont. Jag skäms för att jag slänger.

Så där är det med mycket. Saker blir kvar, för jag tänker att jag borde använda dem, och de riskerar att helt kasseras och bli till bara avfall om jag lämnar dem vidare från mig. För att jag vill bevara resurser hellre än att de ska förfaras. För att många av sakerna egentligen är för slitna för att någon annan alls ska vilja ha dem.

Det känns lite bisarrt i dessa tider, men jag skulle behöva bli bättre på att slänga saker.

Jag bygger en liten hög med trosor att laga också. Sådana där med en fem centimeters reva i lite tunnslitet tyg. Det går att laga åtminstone ett varv. Och så tar jag en paus för att hantera slängandets mentala plåga.

One response so far

Next »