Jan 25 2015

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: ,

… och det är väl möjligen därför som det trots allt skulle vara bra med en uppföljande film tjugo-trettio-fyrtio år senare.

Kip Carpenter har för övrigt uttryckt att rebeller oftast är unga och att det var därför han ville att hans Robin Hood-gäng skulle vara unga.

Och tja, det är väl kanske sant att rebeller ofta är unga. Men det behöver inte vara så. Det handlar mer om möjligheterna att vara rebell kontra vad man har att förlora. I dagens samhälle finns faktiskt ganska bra möjligheter att fortsätta vara rebell, som nätaktivist :-)

Och om Robin, Marion och de andra fortfarande kan vara hjältar och rebeller som femtioåringar, så skulle de faktiskt ha ett riktigt värde, i att visa att man kan fortsätta vara sådan, och vara förebilder.

No responses yet

Jan 24 2015

Jag behöver fler McGonagalls

När jag för några månader sedan läste om och framför allt såg om flera av Harry Potter-böckerna/-filmerna, så tänkte jag en hel del på det här med ålder. I Harry Potter finns ju flera äldre personer som både är viktiga och aktiva. Som Minerva McGonagall. Jag tänkte på hur värdefullt att det finns sådana figurer, som kan vara coola och förebilder och idoler. För McGonagall är ju verkligen någon att se upp till :-)

Samma tanke föresvävade mig när jag läste Berättelsen om blodet. Bergsfrun är gammal, mycket gammal, men fortfarande med kraft och makt.

Människor, speciellt kvinnor, som faktiskt är… coola på det sättet känns extra värdefulla när man inte längre är purung (jag fyller fyrtio nästa gång…).

Och så drabbades jag därefter av Robin of Sherwood. Och där är det verkligen tvärtom. Både Robin och resten av the merries är påtagligt unga. I någon mån ”unga vackra människor”, även om de inte alla är vackra. I gott skick. Spänstiga. springer och hoppar och klättrar…

… och får mig att känna mig ganska gammal och fet. Saknar den försvunna dansarkroppen.

Robin of Sherwood må vara inspirerande på många sätt, fast just den aspekten behöver jag egentligen inte. Då behöver jag snarast fler McGonagalls och Bergsfruar.

(Och ja, det var Richard Carpenters avsikt att Robin och the merries skulle vara unga – till skillnad från hur det brukade vara :-) )

One response so far

Jan 24 2015

Ibland är det fascinerande hur saker har ändrats…

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: , ,

Jag har de senaste dagarna suttit och tittat på en hel del av extramaterialet till Robin of Sherwood. Det finns bortklippt material – personer som halkar, skrattar, säger fel, men också en massa människor som brister ut i avancerade sångnummer eller spelar varandra spratt. Det finns långa intervjuer från 15-20 år senare. Och det finns ”at location”-reportage av olika slag från när inspelningarna gjordes.

I något av de där ”at location”-reportagen var det plötsligt någon som stod där med en cigarett i handen medan hon fixade med Marions dok eller slöja – cigaretten rakt upp i ansiktet på Judi Trott, och det verkade inte bekomma Judi; det var helt uppenbart något som var helt normalt och inget att reagera på. En stund senare var det Michael Praed som stod och slörökte en cigarett mellan han fick regi. Och vid något annat tillfälle tror jag det var Robert Addie.

För mig känns det väldigt väldigt märkligt att se.

Och mitt antagande är förstås att det handlar om att attityden var en annan för över trettio år sedan, som det ju är frågan om. Jag minns det som att folk rökte mycket mer och överallt på den tiden. Å andra sidan så har jag i nuläget väldigt få bekanta som röker (i alla fall vad jag vet) – och jag vet ju av gammal vana att varken jag eller min bekantskapskrets är särskilt ”representativa”.

Men det blev liksom så väldigt ”in your face” (rent bokstavligt, nästan). Så ovant. Så stor kontrast till Sherwood-skogen.

Det känns märkligt att säga, men det nästan äcklar mig. – Fast det vär väl egentligen sunt…?

 

No responses yet

Jan 24 2015

Mystiska lyktor i tidigt morgonmörker och regelbundet muller

Published by sanne under Inget särskilt and tagged:

Lördag morgon. Vaknar vid sju av väckarklockan, för jag ska iväg ganska tidigt. Noterar att det är lampor som lyser i mörkret utanför, och att det inte bara kan vara frågan om ljusslingan som sitter kvar i buxbomshäcken. Tar på mig glasögonen och drar gardinen åt sidan.

Japp, mina misstankar stämmer. Ute på vägen står tre stora lastbilar och något mer fordon. Det är bettransportdags. Dags att flytta över betorna från den stora högen på åkern mittemot oss och köra iväg med dem till sockerbruket.

En stund senare börjar de regelbundet återkommande mullrandena av att den stora skopa häller ner massor med betor i en transport. I år verkar det i alla fall hålla sig till just mullrande; huset skakar inte som vissa år.

Jag har funderat på det: vissa år är det mer som  många små jordbävningar, och det kan ju egentligen inte vara jättebra för huset – vad skulle försäkringsbolaget egentligen säga om vi begärde pengar för skador uppkomna av bettransporterna?

No responses yet

Jan 21 2015

R&M

Published by sanne under Inget särskilt and tagged:

Om man söker på youtube får man upp många träffar med Robin of Sherwood. Men de allra flesta klippen går inte att se, utan man får bara upp texten

Detta videoklipp visar innehåll från CPRAgency, som har blockerat det i ditt land av upphovsrättsliga skäl.

Det gör ju inte mig så mycket, eftersom jag ändå har alltsammans på DVD.

Och så får man upp en massa klipp där någon klippt ihop filmsnuttar med helt omotiverad musik. Och det tilltalar mig inte det minsta. Det var det där med röster…

Men det här underbara klippet, där Robin möter Marion för första gången, finns:

Däremot går det alltså inte att se scenen på klippan i ”The greatest enemy”. Så där får ni nöja er med föjande citat, som i alla fall fångar lite av hjärtknycklandet:

Robin: ”Do you want them to win?”

Marion: ”I don’t care about them.”

Robin: ”But you must. For the sake of everything we’ve meant to each other, you must care – because that way you’ll keep alive all we believed in. And I can’t die then, can I?”

 

Hela avsnittet finns här.

No responses yet

Jan 21 2015

Smaken är som baken

Published by sanne under Inget särskilt and tagged:

Det är på något vis också lite fascinerande att googla om Robin of Sherwood och läsa folks åsikter.

För alltså, när jag tittade på det en gång i tiden, här hemma i Sverige, så minns jag det som att det betraktades som lite suspekt att titta på, och som jag minns det så var det inte alls särskilt många som tittade på det. Jag var i vanlig ordning en udda fågel. Och det bidrar väl till min känsla av att det är pinsamt att sitta och glo på det här igen – om det var pinsamt när jag var femton så lär det väl vara etter värre nu, liksom.

Men googlande på Robin of Sherwood ger oändliga mängder av lovord. Det verkar som att typ halva England såg det här på den tiden det gick (ja ja, jag överdriver ofantligt, men ändå), och det finns mängder av nutida recensioner som ungefär säger att det här är bland det bästa som gjorts för TV – eller åtminstone det bästa som gjorts om Robin Hood.

No responses yet

Jan 21 2015

Slut

Published by sanne under Inget särskilt and tagged:

Nu har jag sett de sista avsnitten av Robin of Sherwood.

Ja, Connery tog sig under sista halvan av sista säsongen. Fast aldrig tillräckligt, och han kom aldrig i närheten av Praeds Robin Hood. Och jag har funderat en hel del på vad det är som stör. Det är något med att han liksom aldrig ser riktigt bekväm och avslappnad ut. Och så tror jag faktiskt det är rösten som gör ganska mycket. Röster är enormt viktiga.

 

Jag har förstås surfat runt en del de senaste veckorna och läst olika kommentarer om Robin of Sherwood. Tydligen var det inte alls meningen att serien skulle läggas ner efter tre säsonger, utan det var planerat för en säsong till, men så tillstötte saker – huvudsakligen att finansieringen tog slut.

Därför är sista avsnittet liksom egentligen inte menat att vara ett sista avsnitt.

Och tydligen gjordes det upprepade försök att få till en fortsättning. Inte minst för att både skådisar (inklusive Michael Praed, som hoppade av efter två säsonger för att nappa på ett erbjudande i USA) och teamet bakom väldigt gärna ville och funkade så bra ihop och så. Det har varit olika varianter på gång – miniserier, långfilm, etc – och med olika varianter på lösningar av hur man knyter ihop det med den tidigare historien. Inte minst hur man får in Praed igen, med tanke på att han ju skulle vara död. Men det har fallit på olika saker, som skådespelares tillgänglighet och annat, men tyngst hela tiden pengar, verkar det som. Alltså inte bara några få år efteråt, utan efter vad jag kan förstå ända fram till skaparen Richard Carpenters död 2012 – och i viss mån även efter det.

Och visst, jag kan ju förstå att man vill det. Men samtidigt tror jag inte det nånsin skulle bli bra. Trots idéer om historier som tar vid efter 20 år etc. Det skulle med allra största säkerhet bli ett nedköp, trots bra skådespelare och allt annat.

Visst skulle det vara kul att få ihopknutet en del lösa trådar. Men det kunde man i så fall ha åstadkommit med en skriven berättelse. Problemet är att det verkar inte ha funnits något helt klart beslut om vart historien skulle leda – det har funnits flera olika varianter och manus och så vidare, efter vad jag förstår. (Och utöver det verkar det finnas enorma mängder fanfiction på nätet…) Och ärligt talat, så väldigt många lösa trådar är det inte. På något vis känns det snarast som ett ganska rimligt slut. Bortsett från att rimligt varken är rätt ord eller relevant :-)

För övrigt så är Robert Addie, som spelade Guy of Gisburne, död.

Så nä, jag håller nog hellre till godo med att se om de befintliga avsnitten igen och igen :-)

För ja, jag kommer förstås att se dem igen. I alla fall en del av dem. Och på DVD:erna finns dessutom  en massa extramaterial, både ”the making of”-program, outtakes och kommentarer av en del avsnitt som jag ännu inte hunnit titta på. Jag har att göra ett tag till.

One response so far

Jan 19 2015

När jag blir gammal ska jag leva på jordärtskockor och rosenbönor

Published by sanne under Miljö,Trädgård and tagged: ,

”När vi blir gamla ska vi leva på morötter vi själva odlar i trädgården”, brukar vi ibland säga, halvt på skämt, halvt på allvar. Fast när jag tänker närmre efter tror jag jag ska leva på jordärtskockor och rosenbönor.

I lördags gick jag ut för att plocka upp ett stånd skockor att göra soppa på. Jordärtskockorna står kvar i landet, för det brukar vara för tidigt att skörda dem på hösten när vi tömmer trädgårdslandet i övrigt, de brukar må bättre av att få stå kvar och växa till sig och skördas efter vintersäsongen. Å andra sidan så finns det ingen möjlighet att äta upp alla skockorna på den relativt korta tid de håller efter skörden (relativt de stora mängder det blir…). Skockorna lagras nämligen allra bäst just i jorden där de växer. Och eftersom vi nu inte har någon vinter att tala om (pyttelite snö och kyla vid jul, och sedan dess plusgrader, regn och en del blåst) så tänkte jag att då kan jag ju lika gärna börja använda av dem nu.

Så jag grävde upp ett stånd. Av denna mängd har jag sedan gjort soppa till hela familjen, gjort ugnsrostade skockor igår, och har kvar till i alla fall en middag till (kanske mer).

Idag har jag lagat chili. Och bönorna som jag la i blöt igårkväll och sedan kokte en kvart ikväll innan jag slängde i dem i chilin, var våra egna rosenbönor från i somras. De blev mycket goda.

Jordärtskockor och rosenbönor, två grödor som växer som ogräs hos oss, och som tillsammans borde ge ganska bra näring – och där vi själva kan stå för utsädet utan några som helst problem. Det känns ganska tryggt, faktiskt.

Jag hoppas bara de trivs även i det framtida klimatet.

No responses yet

Jan 18 2015

Jag är en liten lort

Published by sanne under Jag,Miljö,Reflektioner och tankar and tagged:

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

(Jonatan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.)

Men det kan inte hjälpas. Väldigt ofta känner jag mig just som en liten lort.

För ja, det finns gigantiska problem därute i världen. Orättvisor, svält, människor som skor sig på andra. Och miljön. Mänskligheten håller tillsammans på att knuffa våra livsförutsättningar ut över stupet.

Vi vet. Och vi borde agera.

You were sleeping. You’ve slept too long – we all have. It’s time we woke, time we stopped running.

(Robin of Loxley i Robin of Sherwood.)

Vår tid behöver både Robin Hood och Jonatan Lejonhjärta, människor som orkar och vågar ta risken för det de tro på.

Men jag är just en liten lort. Jag är för hemkär och feg, trivs för bra här i mina ganska trygga omständigheter. Det skäms jag stundtals över.

No responses yet

Jan 18 2015

Connery är inte Praed

Published by sanne under Inget särskilt and tagged:

Säsong tre av Robin of Sherwood, då…

Ja, alltså, Jason Connery är inte Michael Praed. Han är en sämre skådespelare – är inte sin roll fullt ut på samma sätt. Och hans Robin är på det hela taget inte lika självklar. Fast det tar sig efterhand, har jag för mig (jag har bara hunnit titta på fyra avsnitt ännu).

Och så finns det en del andra irritationsmoment. Det här är ju inspelat 1985, och plötsligt har det stoppats in en del synthig musik… och en del märkliga ljuseffekter, som väl ska verka magiska och säkert var coola då, men som nu mest känns plumpa och tidsdaterande – det hade varit mycket bättre utan.

Och samtidigt så… gillar jag det.

En del är att det faktiskt är mer spännande. Det är faktiskt fler gånger jag sitter som på nålar och inte riktigt klarar av att sitta kvar, för att det är osäkert hur det ska sluta.

Det märks också att serien behöver den här ”nytändningen”, med en drastisk förändring. Det går liksom inte att göra hur många avsnitt som helst på ”Robin Hood och hans män far runt i skogen och vinner på slutet”, hur gärna jag än skulle vilja se mer av Praed ;-)

Därför blir det ett lyft, med en ny Robin, som måste ta sig an uppgiften och hantera de problem som uppstår för att han har en annan bakgrund och så vidare.

 

Efter att ha sett ytterligare några avsnitt:

Mnjae… Alltså, det fortsätter att kännas som att han stolpar in och säger sina repliker. Som att han inte ÄR Robin. Och som att det egentligen är himlans märkligt att de andra följer honom.

Dessutom så blir relationen mellan Marion och Robin II på nåt vis allt det som den mellan Marion och Robin I inte var. Det här är ett evigt velande och väntande och otydlighet – och känns inte ens äkta. Och alltså, visst fattar jag att storyn måste vara så, att det måste följa den uppbyggnaden – men ändå.

Stundtals blir det dessutom tråkigt.

Och så ovanpå det alldeles för mycket Gulnar. Och alldeles för lite Herne. Herregud, jag börjar sakna Herne, det hade jag aldrig trott.

No responses yet

Next »