Jul 23 2014

Om varför snöstormar ger mer vila än varma sommardagar eller sömnlösa nätter med onda cirklar

Published by sanne under Inget särskilt,Jag and tagged: ,

Ja, jag insåg att det skulle vara svårt att beskriva det på rätt sätt, det där jag beskrev igår. Egentligen är det liksom ett inlägg som kräver fokus och ork och att det skrivs vid rätt tillfälle för att det ska bli vettigt och begripligt, och det har egentligen legat och malt sedan innan Frankrikeresan men jag hann aldrig då, och sedan har det inte blivit och inte blivit – och så igår bestämde jag mig att försöka skriva, fastän jag var för trött och inte riktigt hittade rätt ord och formuleringar.

Och jag lyckades väl inte helt. För alltså, det handlar ju inte om att jag försöker leva upp till omvärldens förväntningar eller att jag bryr mig hemskt mycket om vad andra tycker och gör.

Det handlar om min egen interna ångest över att välja rätt, prioritera rätt.

Semestern är en begränsad tid. Jag är så fruktansvärt medveten om det. Och jag är samtidigt så fruktansvärt medveten om att det jag behöver är att inte fundera över tid utan känna mig evighetssommarlovsledig. Och hur maxar man känslan av att vara ledig oändligt, och därmed kunna slappna av, när man är så ruskigt medveten om tidens begränsning?

Det gör man förstås inte. Man snor in sig i tankar.

Det är på samma sätt som när jag vet att jag ska upp väldigt tidigt och vet att jag måste somna, och inte kan somna, för jag vet att jag behöver sömnen, och jag ligger och är så medveten om att jag måste slappna av och somna, för ju längre jag ligger vaken desto mindre sömn får jag och ju tröttare kommer jag att vara. Och ju mer jag tänker på det, desto omöjligare är det att somna, och det blir en ond cirkel av alltsammans.

Ja, jag tänker för mycket.

Och det bästa tricket för att få mig att slappna av är att tvinga mig och stänga av mig från möjligheterna att välja. Som med en snöstorm. Är jag insnöad och inte har några val, ja då är det lätt. Då blir jag liksom flyttad utanför tid och rum på nåt sätt. Då ligger det utanför min makt, jag behöver inte göra de svåra och rätt valen, och blir prioriteringen fel så är det inte mitt fel.

 

No responses yet

Jul 21 2014

Den stora dubbelheten

Det är sommar. Semester. Ledighet. Inga krav, inga måsten – och ändå snor jag in mig just i måsten och krav och funderingar kring meningsfullhet.

Eller alltså, hur förklarar man?

Den här semestern har vi varit iväg i Frankrike, så vi har varit bortresta i ungefär två och en halv vecka av de fem veckor vi tagit semester.

Resten av tiden har varit helt oplanerad. Möjlighet att ta dagen som den kommer. Greja med ditten och datten i trädgården. Åka till stranden. Hitta på nåt annat om man vill. (Ja, och så gick ju en del tid innan Frankrikeresan åt till planering och packning och sånt. Förstås.)

Riktig ledighet. Precis vad jag verkligen behöver. Kunna gå ut och rycka ogräs när jag vill. Kunna sätta mig ner vid datorn och skriva när jag vill.

Jag borde vara nöjd. Avslappnad. Må perfekt. Jag behöver verkligen ta det lugnt och göra typ inget.

Eller?

Men det är så väldigt dubbelt.

För jag är så förbannat dålig på det där med att göra inget. Eller ens unna mig att göra det jag känner för för stunden. När det finns tid och utrymme att alls fundera – inte bara rusa på – så finns det också alltid möjlighet för mig att ifrågasätta.

Är det verkligen det här jag helst vill göra just nu? Eller är det något annat som känns viktigare, eller borde vara viktigare?

Är det verkligen meningsfullt det jag gör just nu? Att greja med trädgården är ju en sorts sisyfosarbete – är det verkligen vettigt att ägna en massa tid åt det? Och om jag ska göra det, är det verkligen rätt saker där jag prioriterar? I år har jag mest ägnat mig åt trädgårdslandet, men det finns häckar och rabatter och… men är det alls meningsfullt överhuvudtaget? Och grönsaker kan vi ju köpa i affären…?

Och det finns saker som borde fixas inne, städas och plockas och få ordning på sånt där som man aldrig hinner. Fast det är ju skittråkigt.

Det viktiga är ju att umgås med barnen, det har jag ju förstått. Det är det man ska vilja göra. Fast jag bara tycker det är så förbannat tråkigt att sitta och låtsas vara en liten playmobilgubbe på ett sjörövarskepp – jag pallar inte mer än tio minuter. Men jag borde vilja. Och annars borde jag vilja spela spel med dem. Fast det vill inte de. Och de har ingen lust att vara med och hjälpa till i trädgårdslandet.

Grilla ska man göra. Det gör folk. Det verkar folk kunna lägga typ all sin tid på. Fixa och dona och förbereda. Duka och äta ute. (Det är ju så mycket extra trassel?) Och åka till stranden. Många många timmar på stranden ska det visst vara.

Och så ska man slappna av. Ta det lugnt. Återhämta sig. Fast återhämtningen ska ske på rätt sätt. Man ska vara avslappnad på rätt sätt, på ett sätt som är kvalitetsmässigt rätt, och ihop med barnen. Och helst stänga ner all kontakt med den digitala världen. Inga sociala medier. Man ska slappna av genom att uppfylla andra människors idé om hur den ideala sommarvärlden ska se ut. Genom att vara den där perfekta föräldern som gör de där perfekta föräldrasakerna och de där sakerna som gör att man uppfyller bilden av den perfekta moderna människan som samtidigt är teknikoberoende (vilket man visar genom att skippa facebook) och lagom förstrött gör ingenting alls på ett meningsfullt sätt där man när som helst kan avbryta för att dela ett magiskt ögonblick med sitt barn, och genom att strunta i alla måsten i sitt bekymmerslösa liv där disk och tvätt och städning på något magiskt sätt löser sig själv under hela semestern, så att man kan sitta och grilla hela kvällarna.

Och jag får ångest. För jag prioriterar garanterat fel. Och inget av det jag vill göra är förmodligen viktigt eller meningsfullt nog i det långa loppet av evigheten, och jag borde säkert göra något annat, och jag kan inte slappna av, utan sakerna blir till en inre lista av saker man borde göra – vilket i sig förstör alla möjligheter att vara i nuet.

För att bara ägna sig åt att rensa ogräs och binda upp tomater, och låta barnen spela TV-spel och datorspel för att det faktiskt är för varmt att vara ute och man ändå inte ska vara i solen mitt på dagen, det är inte fint nog.

One response so far

Jul 21 2014

Strand och bad

Published by sanne under Inget särskilt

Vi var nere och badade igår. På ”vår” strand, här hemma i Skåne. Den är inte fy skam den heller, även om det inte är Bretagne. Och vattnet här nu var varmare än det var i Bretagne förra veckan.

På det hela taget är det varmare här än det var där. Det är för varmt. Dag efter dag med runt eller över 25 grader och oändligt gassande sol. Vi har kämpat oss upp tidigt på morgnarna de senaste dagarna för att alls orka göra något innan det blir för varmt för att man alls ska klara av att vara utomhus.

Någon skriver i mitt facebookflöde att en av de vanligaste semesterbilderna folk lägger upp är på fötter på stranden. Det fövånar mig. Jag har aldrig med kameran till stranden. Dels för att den inte ska bli förstörd av sanden. Dels för att inte behöva oroa mig för att bli av med värdesaker. På stranden ska man kunna vara bekymmerslös och gå i och bada utan att oroa sig.

Men hade jag haft kameran med mig till stranden på semestern är det oändliga mängder med bilder på tidvatteneffekter jag skulle ta. Det upphör liksom inte att fascinera.

No responses yet

Jul 18 2014

Vuxenglass

Published by sanne under Mat and tagged: ,

Återigen inspirerad av en överbliven äggvita vispade jag nyss ihop en liten sats experimentell glass. Eller, strikt talat ska den nog kallas kaffesorbet? Den kan förhoppnngsvis smaka bra i värmen när det känns smått bisarrt att dricka varmt kaffe.

Recept:

Blanda 3 tsk snabbkaffe, 1 tsk kakao och en tsk socker. Rör ut med så mycket vatten som behövs för att det ska lösas upp och bli en tjock sås.

Vispa en äggvita till skum.

Rör ner kaffesörjan i äggvitan.

Stoppa i en bytta i frysen.

 

Smeten smakade i alla fall härligt bitter.

No responses yet

Jul 18 2014

Jävla skitkropp

Published by sanne under Jag and tagged:

Den där mensen som plötsligt dök upp i måndags, alldeles extremtidigt, ebbade ut redan till typ onsdag kväll.
Fast igår mitt på dagen kom den igång ett tag igen. Och jag fick riktigt rejäl mensvärk under någon timme.
Sedan ebbade det bort igen. Och efter att inte ha blött något sedan tidigt igårkväll, så skippade jag bindan i morse.
Nu när jag var på toa blödde jag igen.

Vad är det min kropp sysslar med? Är det något allvarligt?

Än så länge är jag ju inom normal tid för länge mensen varar, så jag antar att jag får avvakta och se vad som händer…?

No responses yet

Jul 15 2014

Dag 18, del tre: Hemma! (15 juli)

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: , ,

Vi spelade några omgångar Piratatak inna tåget nådde Köpenhamn, men det slutade med att minstingen blev tvärsur och -arg.

I Köpenhamn åt vi lunch på Sunset. Sedan tog vi tåget till Hyllie, köpte nytt sommarkort till maannen, och tåg pågatåget hemåt. Och slutligen bussen. Och allra sist traskandet hem på grusvägen.

Jag är så trött. Så mentalt trött, på att hela tiden vara tvungen att orka, vara vuxen, inte bryta samman, orka lirka, undvika katastrofer, se till att barnen inte rusar iväg eller bryter ihop. Bita ihop när de driver en till vansinne och man inte på något vis kan slippa undan.

Och så är vi då äntligen hemma. Springer runt i trädgården och tittar på allt som har växt, allt som finns att äta – och de saker som torkat eller tagits av ohyra av olika slag. Tuggar ärtor och plockar gurkor. Sexåringen leker i timmar med playmobilet. Tioåringen fastnar framför datorn. Jag och mannen tittar på TV och dricker te.

Hemma.
Imorgon ska vi inte upp tidigt, inte passa något tåg, inte vakta något bagage.

För några timmar sedan hade jag massor att skriva. Nu orkar jag inte ens tänka efter vad det var.

No responses yet

Jul 15 2014

Dag 18, del två: Danemark! (15 juli)

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: , ,

Vi har tagit oss över med färgan. Druckit kaffe. Tittat på lego i taxfreeshopen.

Jag sitter och spelar patiens på datorn. Borde säkert läsa en bok eller något istället. Eller plocka fram något spel och spela med de andra. Det är ju sånt man ska göra på långresa familjen tillsammans på tåg. Fast jag ids liksom inte. Orkar inte heller.

No responses yet

Jul 15 2014

Dag 18, inpass: Blandad gegga i hjärnan (15 juli)

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: , ,

SNCF:s jingel vid utrop och liknande på stationerna i Frankrike är trevlig första gångerna – men i längden vansinnigt irriterande. Minst tre fjärdedelar av familjen har den på hjärnan och ger ifrån sig den av misstag vid slumpmässigt valda tillfällen.

Utropen på Berlin Hbf har alldeles för låg volym och görs dessutom av en ljus damröst. Omöjligt att höra något vettigt. (Ja, och så är det på tyska.)

Utropen på stationen i Hamburg är helt omöjliga att höra, eftersom det samtidigt (hela tiden) borras med stora betongborrar som överröstar högtalarrösten med hästlängder.

Ska man åka tåg i Tyskland bör man boka platsbiljett. Speciellt under högsäsong. Det kostar inte mycket men är oerhört tacksamt.

Vissa uttagsautomater i Tyskland erbjuder möjlighet att välja valörer på sedlarna när man tar ut pengar.

Det är ett enormt säkerhetspådrag i Frankrike, framför allt i Paris. Väskkontroller, patrullerande vakter med automatvapen, och diverse skyltar om att inte lämna sina väskor obevakade (”och hittar vi kvarlämnade väskor så skjuter vi dem”). Bisarrt för en landsortssvensk. Terrorhotet i högsta grad närvarande. Även i Nantes påmindes man om detta, med väskkontrollen i bagageinlåsningen. Och när vi åt på Quick i Paris innan hemresan kom vakter tre gånger och frågade om det var vårt bagage och påminde om att det fanns gott om tjuvar och att vi skulle hålla koll på bagaget.
Allt detta i skarp kontrast till nödvändigheten av att lämna majoriteten av bagaget obevakat på tåget vid färjeöverfarten Rödby-Puttgarden.

Jag fascineras över alla människor som måste tränga sig i tågsammanhang (vid på- och avstigning, på stationer – och på färjan för den delen), helt utan hänsyn till att de tränger sig förbi små barn, separerar familjer och slår folk i huvudet. Eller skyfflar barn åt sidan som om de vore pappkassar fyllda med nåt tåligt som hushållspapper, som man inte alls behöver ta hänsyn till utan nästan kan gå rakt igenom. Detta i bjärt kontrast till alla vänligt leende människor på Hamburg station INNAN det blev dags att gå på tåget.

Jag irriteras också av amerikanerna jag hör på tåget. De sitter och pratar om vilka europeiska storstäder de hunnit med. Det är något med hur de låter – både hur de uttrycker sig och deras dialekt – som jag finner gravt irriterande. Det är säkert i högsta grad omotiverat, de kan ju inte hjälpa hur de låter, men det är väl på något vis som med stockholmare.

No responses yet

Jul 15 2014

Dag 17-18: God mat hos greken och nytt försök att komma hem (14-15 juli)

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: , , ,

Vi tog det ytterst lungt på kvällen i Hamburg. Häckade i vårt rum några timmar, och traskade sedan iväg för att få någon mat i oss. Vi hamnade på Akropolis några hundra meter bort, där det fanns kebab åt tioåringen, schnitsel åt sexåringen och lammkotletter i olika varianter åt oss vuxna. Väl tilltagna portioner, väldigt rimliga priser och mycket gott – och god service.

Jag shoppade också bindor i den Lidl vi hittade precis bredvid vandrarhemmet – sällan har jag blivit så glad över att hitta en Lidl :-)

Tillbaka till rummet, där vi vuxna styrkte oss med en rejäl kopp kaffe och härligt mörk choklad (medhavd).

Vi har sedan sovit gott och ätit ordentlig frukost på vandrarhemmet. (Fast vi hade en lång sejour av sexåring vill inte gå upp och inte äta frukost och inte åka hem och inte klä på sig och skrika och kasta saker.) Vi kom iväg orrdentligt, och var i god tid till stationen och kunde sitta länge och titta ut över spåren och hålla koll.

Människorna i Hamburg känns generellt glada och trevliga. Råkar man få ögonkontakt med någon så ler de.

Fast sexåringen blev ordentligt nervös när pappa gick iväg för att köpa dricka tio minuter innan tåget skulle gå – ingen får missa att komma med tåget eller tappa bort de andra eller nåt.

Nu sitter vi på tåget. Även detta tåg är visst fullbokat nu, sägs det, fast vi har våra bokade sittplatser. Och det är i alla fall inte alls så fullt som igår.

Min extramens är ganska kraftfull och påverkar mig rätt mycket. Mycket mer som en normal mens än den jag hade för två veckor sedan.

No responses yet

Jul 14 2014

Dag 17, del två: Avslängda i Hamburg (14 juli)

Published by sanne under Inget särskilt and tagged: , ,

Det är den fjortonde juli idag. Det innebär att vi lämnade Frankrike innan nationaldagen. Lite tråkigt på ett sätt, men kanske samtidigt smidigt eftersom det förmodligen skulle vara mer folk i rörelse då. Tänkte jag – och landade i att det förmodligen var ett ganska bra val.

Att måndagen den fjortonde juli skulle vara en dålig resdag i Tyskland föll mig aldrig in.

Vi trodde att det skulle lätta en aning för oss på tåget från Berlin till Köpenhamn när vi kom till Hamburg. Visserligen var platserna som två av familjemedlemmarna satt på bokade från Hamburg. Men istället blev två platser lediga vid den fyra-runt-ett-bord-plats där vi andra satt. Alla dessa fyra platser var av typen ”här vet vi inte om att någon har bokat, men är de bokade får flytta på er”.

Så lagom innan Hamburg samlade vi familjen. De stora väskorna stod fortfarande kvar i den första vagnen, men dem tänkte vi flytta efter avgången från Hamburg.

I Hamburg vällde det på folk. Först kom en som skulle ha en av ”våra” platser, sedan försvann två, och sedan den sista. Vi fick samla ihop våra saker kvickt och lätt i det kaos som rådde bland alldeles för många människor. Och trots att det var ännu trängre i vagnen där vårt bagage fanns så rörde vi oss ditåt för att inte komma bort från vårt bagage.

Det var smockfullt. Nästintill panikfullt. Vi stod still och väntade och tänkte att jaja, efter ett tag lugnar det väl ner sig när folk börjar sätta sig lite här och var.

Då började konduktören ropa ut – inte i högtalarna utan där han befann sig, och först bara på tyska och ganska tyst, och det var rörigt och oklart vad hann menade, men budskapet framgick efterhand: alla som inte har platsreservationer måste gå av.

Men det gick ju inte att ta sig fram till vårt bagage ens!? Det var helt omöjligt att röra sig i den riktningen. Så vi fick gå av i den änden av vagnen där vi befann oss, och så kutade min man runt till andra sidan och tog av bagaget. Tack och lov var det ju många som skulle gå av, så det tog tid, och tåget stod kvar en bra stund efter att det skulle ha gått – de måste ha blivit rejält försenade.

Jaha. Hamburg.
Nästa tåg skulle gå två timmar efter det första (eller den tid det egentligen skulle gått, förstås).

Vi började med att äta lunch. På MacDonalds. Enkelt, tryggt och lite lugnande i den allmänna förvirrade paniksituationen.

Sedan gick mannen och försökte undersöka läget för tågen. Skulle det vara lönt att försöka ta nästa tåg, med tanke på hur många som blev avslängda från tåget? Fanns det möjlighet att boka nånting på nåt vis?
Nix. Inget fanns att boka idag. Fullt på alla avgångar. Imorgon däremot fanns det.

Jaha. Stanna över i Hamburg, eller trots allt försöka ta sig med nästa proppfulla tåg?

Sexåringen, den av oss med störst hemlängtan, tyckte vi skulle stanna i Hamburg nu.

Men då måste vi först försöka fixa boende.
In på turistbyrån. Rekommendation om ett vandrarhem några kvarter bort.
Ut från turistbyrån. Samla alla väskorna på en bra plats, mannen springer iväg och undersöker vandrarhemmet, vi andra står kvar och vaktar väskorna.
Han återkommer en stund senare. Fullbelagt.
Nu är det tio minuter tills det där nästa tåget skulle gå. Vi tar bagaget och går ner till perrongen och kollar. Mannen går på tåget för att kolla hur det ser ut. Sexåringen får nästan panik av rädsla för att pappa är på tåget och kan råka åka iväg. (Det kan det inte, det ska inte gå förrän fem minuter senare.)
Nej. Tåget är för fullt.
Nytt försök på turistbyrån. Vi får till slut ett fyrpersonsrum bokat på ett vandrarhem fyra tunnelbanehållplatser bort. Men måste betala och är osäkra på om det finns pengar på kortet. Får betala för att kunna komma åt när och flytta pengar. Får rummet betalt.
Samla ihop väskorna utanför igen. Toabesök med sexåringen; jag occh tioåringen vaktar väskorna. Sedan behöver tioåringen gå på toa. Sedan släpar vi oss vidare till DB:s biljettbokning igen, och väntar igenom 60 (?) nummer på våran tur. Bokar 4 platsbiljetter till tåget imorgon 9.28. Inga problem. Det är bara just idag alla biljetter är tvärslut.
Tunnelbana. Nya biljettsystem att begripa. Trötta och oroliga ungar. Fyra hållplatser iväg. Gå en bit.
Vandrarhem.
Vi har ett rum. Vi kan ta det lugnt nu. Det ordnar sig. PUH! Har fått ta en dusch. Imorgon finns det plats för oss på tåget.

Vi har fått betala ungefär dubbelt så mycket som vi borde för rummet, för tanten på turistbyrån klarade visst inte av att hantera att barnen visst skulle fått plats gratis. Nåja. Det får vi leva med.

Jag är mest tacksam över att inte längre stå och vakta väskorna och räkna kollin: Har vi alla väskorna? Är alla ungarna där de ska?

Och just ja, chokladen har jag ännu inte smakat av. Det hade jag tänkt göra när hela familjen satt bredvid varandra efter Hamburg.

No responses yet

Next »